Om



KickisLiv - efter cancerbeskedet!
Tankar och känslor när jag fick veta att jag har cancer. Funderingar, känslor och mående inför, under och efter behandlingarna.
Anledningen till att jag börjar blogga om detta är att jag vill skriva ner mina tankar vartefter, som en dagbok, och om det är någon som vill läsa och följa mig, så välkommen!
Och en sak är säker; jag tänker bli frisk igen, det har vi bestämt! Så det så!

Om

Sidor

Senaste inlägg

Ibland går det upp - och ibland...

Nu var det allt bra länge sedan jag uppdaterade min blogg. Vad kan det bero på då? Är jag helt frisk? Njae, snarare att det har lunkat på. Inget nytt, varken sämre eller bättre tror jag. Eller, det går i vågor.
Inte så mycket att orda om egentligen; jag mår bra på ett sätt MEN jag lever med mina biverkningar och det betyder inte att jag har ett dåligt liv...bara lite annorlunda än tidigare. Lite mer planering och koll på att det finns  toaletter inte alltför långt ifrån mig. Och inte vistas med alltför många personer på samma plats om det bara finns en toalett. Utöver detta med tarmarna även ländryggen, hörseln och huden. Ungefär som jag skrev i min blogg vid förra uppdateringen.

I natt har jag sovit dåligt. Så brukar det vara när jag har en dejt med min cancerläkare, som jag alltså hade i dag.
Vi åkte hemifrån i god tid, som vanligt. Även om vi inte åkte i värsta rusningstrafiken, så vet man aldrig. Och mycket riktigt, när vi passerat Skärholmen på E4:an så blev det stopp och rörde sig sedan mycket långsamt, eller stod helt still. När vi äntligen kommit så långt att vi kunde svänga av mot Södermalm, då var det  många som tog samma väg i hopp om att komma förbi köerna, så vi fick köa länge innan vi passerat trafikljusen efter Liljeholmsbron, vid Hornstull.
Några minuter före utsatt tid  släppte Uffe av mig utanför Södersjukhusets entré och jag sprang (nåja, gick så fort jag kunde) genom korridorerna, anmälde mig i receptionen och sedan vidare i hissen upp till plan 2, där onkologen ligger. Och se; just i dag hade min läkare ropat upp mig på exakt tid, så hon stod i dörrhålet och väntade på mig.
Hon är så gullig min läkare, hon förstår ju min oro inför besöket så hon frågade om jag ville att vi skulle ta undersökningen direkt, så att jag sedan kunde koppla av under samtalet. Klart att jag ville, hoppade så gärna upp på den förhatliga undersökningsbänken med nerdragna brallor.
Efter att hon hade undersökt ljumskar och sedan grävt runt lite i baken, så möttes våra blickar och hon gjorde  tummen upp!!!
Härligt, jag gick igenom besiktningen även denna gång...tjooohoooo  (y)

Under hösten har jag gått på "grupp-rehab" på Sabbatsbergs sjukhus, en gång i veckan i sju veckor. Vi har varit en grupp på nio personer och varje tillfälle har haft olika teman med olika "experter" på området. Det har varit otroligt bra och givande, dels att få höra vad expertisen har att berätta men även tillfällena för diskussion inom gruppen. Alla deltarna har haft analcancer men det har gått olika lång tid efter våra avslutade behandlingar. Många bra diskussioner blev det.
Många saker har "trillat på plats". Först nu kan man ju säga eftersom det är tre år sedan jag blev färdigbehandlad. Men det är mycket att ta in och ta till sig, och ibland går det långsamt att komma till acceptans. Jag inser också mer nu vad det faktiskt är som jag har gått igenom. Och jag börjar, mer än tidigare, förstå att jag nog aldrig blir av med mina biverkningar utan det är bara att gilla läget och göra det bästa jag kan av det jag ändå har, dvs. livet!!!
Men de som känner mig vet ju att jag faktiskt redan gör det. Jag gör det som fungerar för mig och jag får nöja mig med det, även om jag ibland försöker tänja på gränserna lite. Med varierad framgång, kan jag säga...hehe (ni som känner mig vet vad jag menar).  ;-)

Efter detta positiva besked kan vi på allvar börja förbereda för att packa, eftersom vi snart åker söderut för "övervintring", vilket vi naturligtvis ser fram emot. Mycket!

Hej & hå
Kram  <3

Efterkontroll - YES!

I dag var det så dags igen för halvårskontroll på Onkologen på Södersjukhuset. Det är alltid en viss anspänning inför dessa kontroller - och efter undersökningen så  känner jag mig helt dränerad på kraft, trots att beskedet var positivt. Dvs. inget bakslag på cancer i baken.
Biverkningarna i form av besvärliga tarmar, irriterad och superkänslig hud "där nere" och ont i min strålskadade ländrygg. Och så hörselskadan som jag fick av cellgifterna.
Men tarmproblemen har blivit lite bättre, om än inte bra.
Huden har blivit bättre, om än inte bra.
Det ryggonda är bättre, om än inte bra.
Och hörseln? Ja, det är ju som det är med den, med lätt störningsljud i bakgrunden så hör jag  43-44% av vad som sägs. Och med mer bakgrundsljud...ja, ni fattar! Jag har alltså mycket svårt att höra när folk pratar otydligt/mumlar och extra svårt i större sällskap, när flera samtal pågår vid bordet.  Hörapparaterna kan jag inte använda pga. det är något material i "gummipluttarna" som jag får allergiska reaktioner av i öronen, där jag redan innan har "eksem i hörselgångarna" sedan många år. *suck*

Men i det stora hela så mår jag ganska bra - och jag tänker positivt inför framtiden även om jag inser att jag kanske kommer att få dras med dessa biverkningar.

Min läkare var nöjd med mig och tyckte att jag såg piggare ut än tidigare och hon verkade glad över att jag har kunnat ställa undan kryckorna och endast använder gå-stavar nu. Vi kunde konstatera att 5 vintermånader på Gran Canaria har varit mycket bra rehab för mig.

Kram  <3

Nära ögat, vilken pärs!

Vår övervintring på Gran Canaria håller på att lida mot sitt slut. Nedräkning pågår och vi har börjat förbereda för packning. På lördag går vårt plan!
Vi har trivts jättebra här och värmen har gjort oss båda gott. Så skönt att slippa vintern. Extra gott har det väl varit för mig, perfekt rehab! Kryckorna kunde jag ställa undan redan efter några veckor och nu använder jag bara stavar när jag går. Har inte så jätteont i ländryggen längre när jag går, däremot när jag står. Men inte alltid.
Alla andra biverkningar finns ju kvar, men det är en klar förbättring. Förutom i dag då, då var det nära ögat. Sluta läs nu om du inte vill läsa "skitsnack". Måndag och tisdag denna vecka, så var det lite stopp i "mitt system" men i går kväll lossnade det. Och så även i morse...OCH i förmiddags!!! Så när vi i dag tog oss en långpromenad så kände jag mig säker på att det var lugnt. När vi kom till "Tropical" längs vägen, så stannade vi och åt lunch. Sedan gick vi vidare mot Playa del Inglés där jag gick in i en affär för att titta på några saker. Plötsligt började det trycka på...och jag kunde inte röra mig ur fläcken för då hade det hänt en olycka! Uffe var utanför, men kom in igen och förstod direkt vad som var på gång. När magknipet lugnade sig lite, kunde jag gå en bit...sedan fick jag stanna och knipa igen.
VAR fanns det en toalett?? I etapper tog jag mig ut och Uffe irrade runt för att kolla var det fanns en toa. Jag kunde ju inte gå så mycket, för det tryckte på så ända in i h-e...vid det laget kände jag hur det var på väg ut, så nöden hade ingen lag! En restaurang, som ännu inte hade öppnat, hade dörren liiite öppen, så där slank vi in utan att någon såg oss - och jag vräkte mig ner på toaletten och Uffe slängde in ryggsäcken (dvs. min "skötväska") efter mig innan jag från sittande ställning reglade dörren. Jäklar vilken explosion!!! Allt släppte och mina händer skakade efter den enorma ansträngningen att försöka hålla mig. Tur att jag har mina lååånga trosskydd, som fångade upp läckaget. Och tur att jag sällan går någonstans utan min "skötväska"!!
När jag sent omsider var klar och gick ut, så stod en kille från restaurangen precis vid utgången och städade, men precis då kom det ett par personer och pratade med honom och då slank jag ut. Haha, undrar om han undrade var jag kom ifrån, det var ju helt mörkt inne på restaurangen.
På en bar utanför satt Uffe med en öl - och jag fick mig också en innan vi tog taxi hem.
Jag var helt slut efter denna pärs och somnade på soffan zzzzZZZZZ

Ja, detta var väl avancerat skitsnack!?!? Och en liten påminnelse till mig själv att mina tarmar inte är helt återställda. Inte än...

Kram  <3  8-)  8-)

Tillbakablick

I dag är det tre år sedan som jag gick ut på FB och berättade att jag drabbats av cancer. Jag berättade om min blogg och jag bjöd in de som ville, att följa mig på bloggen. Många besökare har jag haft på min blogg, och förvånansvärt många fortfarande trots att jag så sällan uppdaterar. Liiiite tråkigt kan jag ibland tycka att det inte är så många som visar att de har läst, för det är klart att jag ibland undrat vilka alla är som jag ser när räkneverket tickar på. Men, jag förstår; inte alltid så lätt kanske att veta vad man ska skriva...

Ett par veckor efter att jag skrev om cancern på FB så började behandlingarna, först cytostatika och därefter strålningen. Jag trodde ju helt aningslöst att när behandlingarna väl är över så återgår livet direkt till det normala, vilket det ju inte gjorde.
Av cytostatikan mådde jag ju inte toppen, men det gick ändå hyfsat. Bortsett från "hörselskadan", som jag fick efter den första "omgången" och fortfarande lider av.
Efter ett par veckor med strålning så började mitt lilla (läs stora) biverknings-helvete. Och det helvetet har hållit i sig väldigt länge, ni som har läst här vet ju. Helvetet med betoning på bråkiga tarmar, sårig och röd hud och strålskadad i hela bäckenet och i ländryggen.
Sen har det ju krånglat med många urinvägsinfektioner och många tillfällen med rosfeber.  Det ena har avlöst det andra!

I år har jag redan gått igenom två tillfällen med rosfeber - och när jag får rosfeber blir jag ruggigt sjuk med en  temp på uppåt 40º.

Men trots det vågar jag mig på att i dag säga att jag just nu mår bättre än på mycket länge! Vinterns vistelse här på Gran Canaria har gjort mig mycket gott. När vi kom hit i november gick jag på kryckor pga. min strålskadade och jäkligt onda ländrygg. Efter några veckor här kunde jag ställa undan kryckorna och går nu med gåstavar. Så skönt att slippa dessa förhatliga kryckor!!!
Visst har jag en del biverkningsproblem kvar, men betydligt bättre än tidigare.

När det snart är dags att åka hem till Sverige igen, så gör jag det med en mycket stor förhoppning om att jag framöver ska kunna "surfa vidare" på den här vågen.
När vi kommer hem så blir det en del läkarbesök bl.a. på onkologen förstås. Men jag tänker att jag ska få positivt besked där.

Men jag känner stor glädje och tillförsikt inför tiden framöver...

Solvarma kramar  <3  8-)  8-)

Rosfeber - igen!!!

Så har jag svikit min syrra. Igen! Vi hade ju bestämt att 2019 skulle gå i friskhetens tecken - och redan i början av januari bröt jag den överenskommelsen genom att få rosfeber.

Och nu ligger jag här igen...i rosfeber 👎 

I  måndags hade jag mer ont i lederna än vanligt. I tisdags kände jag tydligt att något var på gång. På tisdagsnatten fick jag frossa och så kom febern - 39,6 som mest. Med Alvedon i går sjönk det till 39 🤒 Först i går kom bekräftelsen på att det är rosfeber, dvs snabbt växande röda områden på skinkorna.

Förra gången hade jag med mig antibiotika, som min hudläkare hade försett mig med. Men nu då? Hade ju inte räknat med detta så snart igen!!! Men Uffe tog min tomma antibiotikakartong och gick till apoteket och precis som jag misstänkte så kan man ”köpa ut” utan recept här. Så från i går går jag på Dalacin. Febern har nu börjat dra sig tillbaka men inte det röda på skinkorna, det brukar ta lite längre tid. Fortfarande ganska utslagen, men snart så...

Just denna vecka var syrran och Lasse här för att träffa oss och njuta av värmen, så typiskt! Men vi fick ju ändå trevliga dagar tillsammans innan jag kroknade ❤️ Och i dag åker de hem igen 😢

Men alla andra dagar har vi det fint och jag kan ta promenader, som är längre än jag kunnat drömma om 👍🏽

Trevlig helg! 

Kram  <3   8-) 

Äldre inlägg