KickisLiv -

I juni längtade jag efter att strålningen skulle komma igång, alltså inte att jag längtade direkt men jag ville ju få det avklarat och den 20 juni startade det. Vartefter veckorna har gått och mina biverkningar har tilltagit, och blivit nästintill outhärdliga, så har jag mer känt för att stoppa klockan i helgerna för att suga på "ledigheten" så mycket som möjligt.
Denna helg har jag dock velat få tiden att gå fort, så att jag får klara av de tre sista strålningarna.

Man har ju sagt mig att veckan/veckorna efter att strålningen slutar kan bli de värsta vad gäller biverkningar, men det måste ju också genomlidas innan jag kan få börja läka och återhämta mig. Jag längtar så efter att få mitt/vårt liv tillbaka. Vårt liv där vi slipper tacka nej till en massa saker...det får vi i och för sig ändå göra ibland pga. min begränsade ork med syndromet ME/CFS, men nu får vi ju säga nej till nästan allt!

En sak som vi inte behövde säga nej till var att i torsdags kväll kom min äldsta dotter med familj förbi här (på väg från sommarhuset i Skåne tillbaka till Stockholm, för den sista veckans semester i Sverige, innan de åker tillbaka "hem" till Tanzania).
Torsdagsmys att få träffas. Uffe hämtade Thai-mat och vi fick umgås med dom en stund innan min ork tog slut.

I morgon har de kalas för båda barnen, Ella fyller 10 i morgon och Alex fyller 8 i september. Det brukar vara så mysigt på dessa sommarkalas, men tyvärr får vi avstå i år. Men dom kommer hit en stund på tisdag, så får vi fira barnen då  

Nu nalkas de tre sista strålningarna i veckan och tiderna är mellan 11 och 12 alla tre dagarna. Sedan slipper vi dessa jobbiga resor in till Södersjukhuset varje dag - så härligt bara det.

Kram på er  

Efter stålning nr 23 i torsdags, så ändrades strålningen så att nu koncentrerar de strålningen mot där tumörerna är/var. Jag hade fått för mig att det då skulle bli lite lindring i biverkningarna, men det hade jag visst fått om bakfoten. Ibland hör man det man vill höra...för det är klart att när jag mådde så dåligt i förra veckan, så ville jag ju inte ta till mig att det kunde bli värre!
I går när jag kom till strålningen och gick bredbent och linkande så tittade strålningspersonalen på mig och den ena sa; "Ja, nu är du ju inne i den värsta delen av din strålning!" Hmmm, jaja, det var väl lika bra att jag i förra veckan inte visste att det skulle bli värre.

Men där är vi nu och det lilla helvetet, som jag skrev om häromsistens, har nu ändrats till ett stort helvete! Fast "brännsåren" i ljumskarna har börjat läka - men å andra sidan har brännsåren mellan låren blivit värre...och vid själva "utgången" är det nu sju resor värre. Så nu gör det väldigt ont när jag gör både det ena och det andra på toaletten.

Flera vänner har, i all välmening, tipsat mig om olika alternativa vägar i cancerbehandling, antingen som enda behandling men också som kompletterande behandling. Bl.a. har flera gjort mig uppmärksam på Kolloidalt Silver, vilket gjort att jag googlat, läst på och även anslutit mig till en grupp på FB.
När man är som mest sårbar och sjuk, då griper man lätt alla halmstrån i en förhoppning om att få känna sig lite friskare/piggare. Så i förra veckan gick jag in på hälsokosten och inhandlade en flaska "Kolloidalt silver (KS)". KS ska man dels inta oralt (bra mot allt möjligt och även mot cancer?) men man kan också tvätta sår med det, så jag har använt det på mina "brännskador", dock utan något resultat än. Enligt vad jag har läst om KS, så skulle såren nästan börja läka omedelbart...men men, jag fortsätter väl tills flaskan är slut i alla fall. Synd annars om de dyra dropparna.
Men ingen kritik mot de som gjort mig uppmärksam på KS...och vem vet? Än så länge kan det kanske ge resultat...

Men nu gäller det att inte grotta ner sig i elände, utan tänka positivt - och då kan vi konstatera att nästa onsdag är det "muck". Så skönt det ska bli att få detta avklarat och sedan få ägna sig åt återhämtning

Kraaaam  

Höjden av lyx är när ens syster ringer och säger att hon kommer hit med middag och att vi inte behöver göra någonting. Fläskfilé i god örtsås, potatis och sallad bjöds vi på. Till det serverades vi rosévin, fast hon själv körde och inte kunde dricka av det. Till efterrätt blev det marinerade jordgubbar och vispgrädde. Vad gott det var och vilken lyxkänsla att inte behöva göra något själv. En jättetrevlig eftermiddag även om det blev vissa avbrott från min sida (toalettbesök alltså).

Annars mår jag sämre än vad jag tycker att jag förtjänar, sårig och ond "där nere" och även på insidan av låren, sårig och knölar där. Jag har svårt att gå, jag går som en cowboy som är född på hästryggen...

Men, nu nalkas en ny behandlingsvecka och veckan efter det är det bara tre gånger, alltså har jag åtta strålningstillfällen framför mig nu  - och sedan är det klart!!!

Så här ser mitt veckoschema ut:


Tidigt i säng i kväll så att jag orkar upp i morgon.

Kram  

I natt har jag sovit riktigt dåligt, men när klockan ringde så är det klart att jag sov hårt och ville inte alls vakna! Men efter en uppiggande dusch var jag redo för morgonkaffet.
Lite nervöst var det i dag när vi gick till strålning nr 23. Först strålning och sedan läkarbesök. Läkaren undersökte och drog runt ordentligt på insidan av ändtarmsöppningen. Riktigt obehagligt och ont!
Men efteråt; känslan när hon la handen på min axel och sa att det känns bra och att strålningen ska fortsätta som planerat och UTAN operation - JAAAAAAAAAAA        

Vilken skön känsla! Vilken lättnad! Tårarna smög fram i ögonvrårna.
Då är det ju värt allt detta lidande med sårigt och ont i hela underredet!!!

Allt kändes helt plötsligt väldigt gott och på lätta fötter gick vi därifrån med en känsla av att vilja fira. Men, hur firar man när man inte kan vara ute bland folk pga. en besvärlig tarm och där akuta toabesök är ens vardag??
Lite bubbel hemma kanske? Nä, inte i dag för jag är trött som en örn (haha, vet inte om örnar är speciellt trötta men en lärarhögskolekompis uttryckte sig så häromdagen i ett mail - och jag tyckte att det lät så kul) - men i morgon får det nog banne mig bli lite bubbel i alla fall.
I dag inskränkte sig firandet till en "lur" på ett par timmar.

Solen skiner och nu  känns det som att livet leker      Men nu skulle jag byta ställning här på min sittring och blev då varse att jag är väldigt sårig "där nere", så ok, livet leker kanske inte riktigt än...men snart så  

Kraaaaam till hela världen  

För många som behandlas för cancer så är cellgifterna den värsta delen av behandlingarna, medan strålningen är värre för mig, och andra med samma cancertyp som jag har.
Efter varje cellgiftsbehandling mådde jag ju dåligt några dagar för att det sedan lättade så smått vartefter. Men nu med strålningen så mår jag dåligt hela tiden. Det dåliga måendet är ju i och för sig "bara" koncentrerat till själva underredet, men jag lovar; det räcker gott och väl. Och i dag fick jag rusa in på toaletten direkt när vi kom till strålningen och där blev jag sittande i gott och väl 15-20 minuter och jag kände nästan hur stanken säkert spred sig ända ut till väntrummet  

Strålningen är faktiskt ett litet helvete!
Men ett litet helvete är bättre än ett stort helvete!

Men efter morgondagen är det "bara" 10 strålningstillfällen kvar! Jag har klarat av två tredjedelar!!!

Jag måste erkänna att jag börjar känna mig lite spänd och ängslig inför torsdagens möte med läkaren. Om jag har förstått rätt så kommer jag då att få veta huruvida de måste operera eller ej. Kanske att något vävnadsprov måste tas innan de kan lämna besked.
Men jag tycker ju att det räcker som det är, så jag hoppas verkligen att jag ska slippa operation.

Tänk vad allt möjligt kul vi ska göra när allt detta är över...hur ska vi få tiden att räcka till?

Kraaaaam till er som läser