KickisLiv -

I söndags tog jag det sista av kortisonet och antihistaminet för den allergiska reaktionen, som gjorde att jag blev rödprickig, röd och kliig över nästan hela kroppen! Och det kändes lite deprimerande att det inte hade blivit ett dugg bättre på den veckan!!!
I söndags märkte jag också att det började vätska sig igen i såren i underredet efter att tidigare ha gått mot ett positivt håll.
Så i går blev det nytt samtal med min kontaktsjuksköterska och hon fixade så att jag fick komma in i går em och träffa min läkare. Hon blev onekligen lite förfärad över hur jag ser ut på kroppen och hon tyckte att hon hade svårt att få ihop det, dvs. hur kunde det bli så här? Och varför har det inte gett med sig?
Så hon tog kontakt med "hud-avdelningen" och dom fixade så att jag fick komma dit direkt och träffa en hudläkare, som också blev lite förskräckt över hur irriterad min kropp är. Hon sa att hon inte är helt 100 på att det verkligen var en allergisk reaktion på Tavegyl, eftersom jag inte blivit bättre. Men hon tog biopsi på min irriterade hud och ska ringa när hon fått svar på det.
Sedan ringde hon vidare till en annan avdelning och där ställde de också upp direkt, så jag fick komma dit och få ett bad, som eventuellt skulle vara lite "lugnande" för min kliande kropp. De hällde något i badvattnet så att vattnet blev helt lila!
Perfekt, sa jag, min favvofärg  
Jag fick ligga i badet i 16 minuter och när jag sedan torkat så smorde dom in hela mig med någon dunderkräm.
Därefter blev jag utsläppt från SöS och fick återknyta kontakten med Uffe, stackarn, som hade tillbringat dessa 2.5 timmar i bilen pga. att det var knökfullt på alla parkeringar!!!

I natt har jag sovit hela natten och DET var inte i går, så det där badet kanske var lite "lugnande" ändå! Så himla skönt att få sova ordentligt en natt!

Jag tror också att det lugnade ner sig "där nere" av det där badet, för i dag har det inte vätskat sig så mycket. Känns gott att kunna meddela er något positivt...
Men där är det helt klart på väg åt rätt håll, även om jag vill att det ska vara helt bra nu, så att jag kan få på mig kläder och komma ut lite bland folk. Fast jag måste ju ändå ta det liiite lugnt för de häftiga magknipen med omedelbart tarmtömningsbehov kvarstår, men det ska väl också bli bättre snart med den saken, hoppas och tror jag. Och tron kan försätta berg!

Men nog återfår jag krafter så sakteliga. I dag t.ex. har vi tänkt på vårt "utseende", dvs. vi har hjälpts åt att tvätta fönster - och det hade jag inte fixat för ett par veckor sedan...så visst, det händer saker här!

Så är läget här för dagen!
Kram  

Det har inte blivit något inlägg sedan i måndags, har känt mig lite nedstämd av denna allergireaktion med ett nedrans kliande! Haha, lite komiskt kanske att jag känner mig nedstämd av en allergireaktion när jag faktiskt har kämpat mot cancern i stort sett hela året utan att vara sååå nedstämd! Men det var väl det att när det äntligen började vända med biverkningarna då slog detta onödiga till i stället.

I "underredet" blir det sakta men säkert lite bättre för varje dag - och det är ju otroligt skönt   för det har faktiskt varit ett riktigt helvete! Men det läker riktigt bra nu, även om det tar lite tid vilket väl inte är så konstigt med tanke på hur det såg ut, och kändes,  av alla sår och blåsor.

Att jag känt mig nedstämd av allergireaktionen är kanske för att det inte har blivit bättre, trots att jag fått både kortison och tredubbel dos av antihistamin! I dag är sista dagen med de medicinerna - och jag är precis lika rödprickig, rödflammig och kliig som i måndags när jag var till akuten. Jag ringde till sjukhuset (SöS) i fredags men vi skulle avvakta till måndag, såvida det inte blev värre för då skulle jag höra av mig till avd. 21, där jag var inlagd när jag fick cellgifterna i våras.

Sådant är läget för dagen, men det vore väl sjutton om inte detta också ska fixa sig. Sedan är jag ju nästan frisk...kanske. Ja, förutom detta med de hastiga magtömningarna förstås...det är ju ett aber, som gör att jag är lite låst att hålla mig nära en toalett.

Kraaaam till er, mina bloggläsande vänner  

I fredags natt hände det något, sår och blåsor vätskade sig inte fullt så mycket under natten och på morgonen kände jag att det nog börjat vända. Så jag bestämde mig för att stanna hemma, för går det bara åt rätt håll så är det ju ok!
Glad som en speleman förstås - I EN DAG!!!
Från i går eftermiddag  kändes det inte riktigt ok i kroppen, kände mig låg och olustig. Framåt kvällen började det klia lite utanför de "skadade" områdena och när jag sedan gick och la mig så var det tji att somna. Det kliade på skinkorna, på magen, på ryggen osv.
Och i morse när jag tittade mig i spegeln så hade jag knallröda utslag från knäna och upp till halsen!!! Även som "knölar" på en del ställen. Här och där var det så tätt att det var som helröda fält. Det svullnade även på insidan av läpparna. Jag ringde till min kontaktsjuksköterska, som i sin tur pratade med läkaren och sedan ringde hon mig igen och sa att jag måste åka till akuten direkt. Troligtvis en allergisk reaktion på "Tavegyl", som jag fått för klåda i underredets sår och blåsor. Tog den första tabletten i fredags kväll.

När vi kom till akuten i Södertälje blev jag helt förskräckt när jag såg hur knökfullt det var i väntrummet! Men efter att jag anmält mig i kassan och berättat varför jag var där, så blev det "gräddfil" in till en sköterska som direkt tog in mig i ett rum. Ja, Uffe kom också dit efter att ha parkerat bilen. Hon frågade en massa, tog blodtryck mm och en stund senare kom en läkare. Helt klart en kraftig reaktion på Tavegyl. Jag fick kortison och en anthistamintablett och fick sedan ligga kvar där i ca fyra timmar för observation.
Nu är jag hemma igen och ska ta antihistamin i sju dagar. Och vid minsta försämring måste jag åka till akuten igen.
Ur bipacksedeln: "Sluta använda Tavegyl och sök omedelbart medicinsk hjälp om du upplever något av följande symtom:

• svårigheter att andas eller svälja

• svullnad i ansikte, läppar, tunga eller hals

• kraftig klåda i huden med röda utslag eller upphöjda knölar

• kraftig blodtryckssänkning

Detta kan vara tecken på överkänslighetsreaktioner, anafylaktisk chock som har rapporterats som sällsynta biverkningar (kan förekomma hos upp till 1 av 1000 användare)."

Så här ser jag ut på nästan hela kroppen EFTER att utslagen bleknat. Och där ligger jag i vilrummet under observation.

Ja, är det inte det ena så är det det andra!
MEN; mina besvär i underredet har alltså börjat dra sig tillbaka så sakteliga. Fortfarande plågsamt med kläder på märkte jag i dag...men det ska bara bli bättre och bättre nu  

Tjolahopp  

Nä, sår och blåsor blir bara värre och värre (mycket rödare och mer utbrett än på kortet jag la ut för någon vecka sedan) och det vätskar sig precis hela tiden. Överallt "där nere".  Knappt hinner jag torka förrän det har vätskat sig på nytt! Och så sover jag så dåligt, för det vätskar sig ju även på natten. Konstigt nog så känns det att det vätskar sig, det liksom kliar och sticker...och då vaknar jag och får torka igen och har sedan svårt att somna om. Fast jag är så trött!

I går ringde jag till min kontaktsjuksköterska och hon pratade med min läkare, som sa att jag fick komma in direkt så att hon fick titta på eländet. På med kläder och iväg till Södersjukhuset. På den korta stunden hade det vätskat sig så att det redan blött igenom kläderna.
Både läkaren och sjuksköterskan sa att detta var bland det värre de sett av strålningsbiverkningar! Ok, då är det alltså inte jag som är överdrivet gnällig då!

Läkaren sa att dom egentligen inte kan göra mer än det jag själv redan gör, dvs. tvättar med oparfymerad mild flytande tvål och torkar med handdukar däremellan. (Varje dag kör vi en full maskin med handdukar!)
Läkaren ville lägga in mig för att dom ska hjälpa mig med detta, och även hjälpa mig så att jag får sova bättre, men efter samtal till avd. 21 visade det sig att dom har överfullt. Om det inte vänt tills i morgon ska jag ringa till avdelningen och kolla om har plats för mig då.
Annars har jag fått lite nya grejer att testa.

Och så är det väl bara att hoppas på att det vänder, för helst vill jag ju vara hemma förstås! Hjälp mig gärna med lite tummar igen    

I förra veckan hoppades jag att det skulle vända så att vi kunde gå på fest en stund på lördagen, men så blev det ju inte!
Den här veckan har jag väntat på att det skulle vända, så att vi kan gå en stund på ett annat kalas i morgon, men det går ju inte.
Jag känner mig så ofräsch trots att jag duschar och tvättar hela tiden. Och så går jag ju här hemma med mina stora strandklänningar på mig, för jag får ju såna skavsår av trosor och byxor! Kläderna orsakade mig riktigt stor plåga i går när vi åkte till sjukhuset.

Detta blev ytterligare ett gnällinlägg från mig, men vänta ni bara. Snart är jag på g och då blir det lite positivare tongångar!

Hej & hå  

I vintras, när jag nyss hade fått mitt cancerbesked, ställde jag förstås in mig på en "lång resa" med behandlingar som skulle pågå ända in i augusti. Det är första gången i mitt liv som jag önskat att sommaren skulle gå fort!
Jag såg alltså fram emot augusti, bara alla behandlingar var avklarade så skulle allt vara frid och fröjd. Så tänkte jag...och säkert många andra. Att då är allt över!
Först så hade jag ju inte riktigt räknat med att biverkningarna från strålningen skulle bli så pass mycket värre efter avslutad strålningsbehandling, det var ju illa nog under de senaste veckornas strålning!

Egentligen är det kanske nu som den riktiga kampen har börjat. Det är nu en del tankar kan komma och gnaga i en, tankar som "är allt verkligen borta?", "när kan jag räkna mig som frisk?", "vad kommer läkaren att säga vid nästa återbesök?" osv.
Nu är jag ju inte typen som gräver ner mig alltför mycket i sådana funderingar, men visst kan det komma över en ibland...
Jag minns oron jag kände när jag var med min syster på återbesök på Radiumhemmet, efter hennes cancerresa. Och lättnaden vi kände efter varje återbesök. Sedan kunde man vara lugn ett tag...tills det var dags nästa gång.

Men just nu vill jag bara bli av med mina sår och blåsor i underredet!!!
Jag längtar efter att kunna sitta, stå och gå normalt.
Jag längtar efter att kunna ha kläder på mig utan att få skavsår.
Jag längtar efter att kunna veckohandla på t.ex. Ica MAXI  (tänk att jag skulle längta efter det!!!   )
Jag längtar efter att kunna kliva i och ur bilen utan problem.
Jag längtar efter att kunna sticka ner till Bistron och äta.
Jag längtar efter att kunna träffa och umgås med familj och vänner, utan att "tidsbegränsa".

Listan kan göras hur lång som helst, men summan av kardemumman är att jag vill bli "normal" igen! Göra "normala" saker! Men snart MÅSTE det ju bara vända och det ser jag verkligen fram emot!

En annan fundering; ska jag klippa mig kort?  


Dagens väder är inte direkt uppmuntrande, kallt och grått som det är. Men snart vänder det också och vi får säkert uppleva en del fina sensommardagar långt in i september!

Kraaaam