KickisLiv -

I måndags förmiddag var jag hos min husläkare på Vårdcentralen, det mesta var ok men blodtrycket var hon inte riktigt nöjd med. Mitt blodtryck har faktiskt varit lite av en berg- och dalbana under hela behandlingstiden för cancern. Ibland perfekt och ibland för högt, någon gång t.o.m. lite lågt. Men det ska kollas lite extra framöver.

Efter lite vila och toalettbesök (pust, det kändes skönt och lugnande att klara av det), så var det dags att åka in till Södersjukhuset för en träff med hudläkaren. När jag la mig på britsen och hon tittade på mig, så utbrast hon: "Är det samma patient som låg här på britsen för en månad sedan?" Hon var riktigt nöjd med hur alla utslag och röda fält har lagt sig sedan dess. Mycket lite kvar bara, men det har verkligen blivit bättre. Däremot såg hon ju att det är irriterat, tunt och vätskande i ljumskar och i vecket mellan lår och fillidora. Att det vätskade sig nu är ju pga. att jag har haft trosor/kläder på mig vid ett par tillfällen nyligen och då skavs ju huden direkt och börjar vätska sig. Jag har  en svagare salva, som jag använt där, samt en starkare salva som jag haft på hela kroppen, men den är ju för stark för dessa känsliga områden. Nu fick jag en "mittemellanstark salva" att ha i "vecken" så får vi hoppas att det blir bättre.
Såret, som jag har högt upp på låret har börjat läka, sa läkaren. Jag fick något specialplåster att ha där, men jag har svårt att få dom att sitta kvar, låren gnids ju mot varandra när man inte är så trådsmal  

När läkarbesöket var avklarat kändes det som "värsta lyxen" att kunna ta en fika i sjukhusets kafeteria! Det har ju varit så lång tid där allt sådant har varit uteslutet, dels pga. oberäkneliga tarmar men också för att det vätskat sig så att jag blev blöt igenom, kul att sitta på offentliga stolar då!
Tarmarna är fortfarande oberäkneliga, men det känns som att det är liiite lättare att hålla emot nu. Men inte för länge...

På kvällen i måndags ringde ett blombud på dörren och lämnade en underbar bukett från några klasskompisar (från grundskolan), som hade en liten träff i lördags. Så himla gulligt av dem  

Tidigare i kväll ringde Anette, min äldsta dotter, från Tanzania via "Face-time" - den moderna tekniken när den är som bäst, dvs. att kunna prata och se hela familjen i Dar. Gratis dessutom! Det blev onsdagsmys på hög nivå 

Kram till er som läser   

Sedan jag skrev inlägget här förra söndagen så har vi hunnit med en jättetrevlig lunch med ett par goda vänner, vi har handlat på Ica MAXI och så har vi "kalasat" hos Uffes dotter Maria, som fyllt 50. Väldigt trevligt kalas med lagom många gäster.
Det gick även bra att handla.
Men allt vad jag gör tar på mina krafter och jag måste vila mycket efteråt.
Jag märker också att jag inte får förivra mig nu när jag börjar känna mig bättre. Det skaver av mina trosor, trots att de är så mjuka och även för övrigt så använder jag endast mjukis-kläder. Men det är ändå inte riktigt bra för mina ljumskar för jag märker att det lätt börjar vätska sig så smått efter några timmar.
Alltså får jag vara sparsam med vad jag gör och även fortsättningsvis låta min kropp läka i en lugn takt.

På kalaset kände jag av min "hörselskada", som jag fick av cellgifterna i våras. Hörseln har förbättrats sedan dess, men inte helt som innan. Plus att jag är väldigt känslig för vissa ljud och vissa röster. Det gör ont i öronen och i hela huvudet när många samtal pågår i samma rum, med en massa olika röstlägen.

Lite modig kände jag mig när vi var och handlade, men jag hade varit på toaletten innan så jag kände mig lite trygg av det. Och det gick ju bra.

I morgon har jag två läkarbesök; på förmiddagen ska jag till min husläkare för "avstämning" av "mitt ME", blodtryck och sköldkörtel, dvs. kontroll att medicinerna ligger rätt. På eftermiddagen ska jag till hudläkaren på Södersjukhuset, hon vill se att min hud återhämtar sig. Dessutom har jag ett sår högt upp på insidan av ena låret - och det såret vill inte läka   och det ska hon titta lite extra noga på.

Men i det stora hela så är jag ju helt klart på väg, även om det går i långsam takt.

Kram  

Vissa nätter sover jag som om jag vore klubbad, medan jag sover sämre andra nätter. Ibland har jag svårt att komma till ro och somna, fast jag är jättetrött. Ibland somnar jag direkt när jag lägger mig och vaknar några timmar senare och kan inte somna om. Ligger och vrider mig, går upp en sväng osv.
Och det har inget att göra med att jag sover middag nästan varje dag, ibland kan jag ha sovit ett par timmar på dagen och ändå sova hela natten.
Men det blir bättre även med sömnen, när det var som värst så sov jag alltid väldigt dåligt pga. att mina sår och blåsor var så besvärliga och vätskade sig, så visst är det mycket bättre med allt nu - även om det är en bra bit kvar.
Jag blir lite otålig ibland, vill att det ska gå fortare även om jag förnuftsmässigt förstår att det måste få ta sin lilla tid...en knepig ekvation för min arma skalle  

I fredags hade vi bestämt med goda vännerna Kicki och Kalle att vi skulle träffas och äta en tidig middag på vår "kvarterskrog Bistron" OM min mage skötte sig innan, vilket den gjorde ett par gånger så då kände jag mig lite lugn. Min syster, Marianne, kom också så då blev vi fem. Vi åt gott och hade en jättetrevlig eftermiddag/förkväll. Det är en obeskrivlig känsla att kunna vara liiiite normal igen, dvs. göra vanliga saker, saker som man tidigare bara har tagit för givet.

I morgon ska jag ringa till min kontaktsjuksköterska med anledning av att jag har ett sår högt upp på insidan av låret. Det såret ser  rött och gult ut och det har funnits där länge nu och vill inte läka.

Vilket härligt väder vi har haft hittills i september! När jag sover middag, så har jag de flesta dagarna kunnat sova ute på altanen. Det är så skönt!  

Kraaaaam  

Om ni bara visste vilken underbar känsla det är att känna hur livet sakta återvänder till en! Det går inte med blixtens hastighet men jag känner att det blir lite bättre för varje dag!
Nu kan jag ha kläder på mig utan att det gör ont, men jag kan inte gå några sträckor än för då skaver det, så promenader får tyvärr vänta ytterligare. Men det läker ju sakta, så förr eller senare ska jag väl kunna gå lite igen.
Och detta med hastiga toalettbesök är ju fortfarande ett problem, men förhoppningsvis ska det också bli bättre.

I går t.ex. klarade jag av en långlunch med Uffe, Marianne (syrran) och Maria (Uffes äldsta) på "vår kvarterskrog" Bistron. Jag kände mig ganska lugn för på förmiddagen hade jag varit på toaletten tre gånger!
Det känns så himla skönt att börja känna sig lite "normal" och kunna göra "normala" saker och inte bara vara låst här hemma.
Men jag blir ganska trött, så jag får inte förivra mig!

I torsdags ringde hudläkaren från Södersjukhuset. Hon sa att biopsin, som hon tog på min "röda hud", visade antingen på eksem eller något annat, som jag redan glömt. Men sedan förklarade hon att hon mest trodde på en sorts "följdreaktion"...dvs. att pga. att jag blev så hårt drabbad av strålningen i form av alla dessa sår och blåsor (det var verkligen helt enormt mycket) så kan det ha blivit en följdreaktion att jag fick denna utspridda hudreaktion över nästan hela kroppen.
Det behöver alltså inte ha varit en reaktion på dessa två Tavegyl-tabletter, som jag hann ta.
Men vem vågar chansa och ta Tavegyl vid ett annat tillfälle? Inte jag i alla fall!

Dessa utslag håller i alla fall också på att lägga sig, sakta men säkert. Men det kommer nog att ta tid innan huden blir normal igen, sa läkaren. Jag är fortfarande svagt röd på kroppen och huden känns nu som sandpapper, men jag har någon mjukgörande salva att smörja in mig med. Och den starka kortisonsalvan ska jag fortsätta med, men nu endast två gånger i veckan.

Ja, som ni ser så är jag helt klart på G i alla fall - och det känns helt fantastiskt  

Och håret det växer så sakteliga...på vissa ställen är det en redig kalufs och på andra ställen är det glesare, men det är på gång och det är helt klart bekvämare med sitt egna hår än med peruken.


Kraaaam  

Här fortsätter det att gå framåt så sakteliga men det gör inget att det går sakta, så länge det går åt rätt håll! Det är en sådan obeskrivlig känsla, från att ha haft ett helvete och sedan när det vänder och man känner att det blir lite bättre för var dag  
Det läker alltså vartefter "där nere" och vätskar sig nästan ingenting längre. Även de fruktansvärda allergiutslagen drar sig tillbaka vartefter och huden där är nu jättetorr, känns som sandpapper. Men jag smörjer med något mjukgörande, som jag fått, så ska det väl bli lite mindre sandpapprigt så småningom.
Jag har ännu inte fått något svar från biopsin, som de tog på mina utslag.

Det är fortfarande lite skavigt när jag sätter på mig vanliga kläder, men nu funkar det hyfsat bra om jag bara är ganska still, dvs. jag får vänta lite till med att börja gå några sträckor.
Annars är det de snabba magtömningarna, som ställer till det så att jag inte kan leva riktigt normalt.

I dag var jag till Vårdcentralen för provtagning (remiss från Södersjukhuset) och jag var även in på Apoteket. Det gick bra utan att jag blev nödig under den tiden, men då hade jag varit på toaletten innan, så jag kände mig ganska lugn ändå. Men man vet aldrig, ibland kan det trycka på ganska snart igen efter ett toalettbesök. Så det är lite spännande att ge sig iväg ut  
Jag åkte själv i dag, för Uffe har blivit så förkyld. I går hade han feber och låg och sov nästan hela dagen, men feberfri i dag. Men han har ont i halsen och rösten låter whiskysprucken, utan whiskyintag! Håll gärna en tumme för att jag inte ska bli smittad...jag behöver inte en förkylning nu när jag äntligen är på rätt väg!

I söndags kom Marianne, syrran, hit på eftermiddagen. Vi hjälptes åt lite inför söndagsmiddagen, då vår kusin Leni och hennes man Karel (från NL) skulle komma hit för ett stopp på sin resa, som sedan fortsätter över till Finland och sedan norrut. Vi hade en väldigt trevlig kväll med en massa prat om både det ena och det andra. Vi träffas ju inte så ofta. De hade parkerat sin husbil på vägen vid vår baksida och det funkade för dem att sova där. Morgonen efter kom de in hit och duschade och lite kaffe och mer prat och koll på kartor innan de åkte vidare.

Jag har även orkat med att åka på en "tjej-lunch" hos en kompis, det var så himla mysigt att kunna vara med  igen!
Det är verkligen helt underbart att känna att det blir bättre med allt och att jag blir starkare för var dag...och att kunna ta tag i sitt sociala liv igen   
Extra uppfriskande var det att via "Viber" prata med yngsta barnbarnet Alex, som fyller 8 i dag. Så bra med Viber, Skype m.fl., som gör det möjligt att ha gratis kontakt med nära och kära som bor utomlands 

Tjolahoppsansa