KickisLiv -

DÅ, i början av året när jag fick mitt cancerbesked så bröt jag inte ihop utan jag kände mig plötsligt otroligt stark och tänkte att detta ska jag självklart klara av. Ett steg i taget skulle jag ta under den långa behandlingstiden, som jag hade framför mig. Och så har året rullat på. Uffe har förstås varit guld för mig, stöttat mig hela tiden. Även andra nära och kära har också stöttat mig förstås, men Uffe är ju den som har varit med om varje minut av denna "resa". Tillsammans har vi kämpat oss igenom detta.

När jag "cellgiftades"  ville jag inte höra något om vad strålningen skulle innebära, jag ville ju bara ta ett steg i taget! Och det var nog tur att jag då inte visste vad som väntade när strålningen väl kom igång.
Först var det lugnt i ca 2 veckor, därefter började tarmarna spöka med diarré. Något senare började jag få sår och blåsor i hela underlivet, framifrån och ända bak till mellan skinkorna. Samt i ljumskarna och på insidan av låren!
Ni som har följt med här på bloggen vet ju att det sedan bara blev värre och värre. Ett riktigt jäkla helvete, kan jag lugnt påstå. Och på det fick jag även en kraftig allergisk reaktion, med utslag över i stort sett hela kroppen.
Men det gick att ta sig igenom det också, tillsammans var vi starka.
För några veckor sedan var jag på återbesök hos min cancerläkare, hon undersökte noga och säger de efterlängtade orden, dvs. att jag är tumörfri   De första dagarna efter det beskedet var jag nästan euforisk, villa ropa ut min glädje och krama alla.

NU, eller från några dagar efter beskedet så dök jag lite, blev lite "låg" och känner mig så fortfarande och är ännu mer trött än tidigare.
Det var som att verkligheten kom ifatt mig...jag började på riktigt inse hur sjuk jag varit och vilken helvetisk behandling jag har genomgått. Dessutom, jag har ju fortfarande inte läkt klart, min hud är ju fortfarande så tunn och skör, så att det tar så lång tid bidrar säkert också till att jag känner mig låg.

Men har jag klarat hela detta år fram tills nu, så ska jag nog klara att ta mig igenom det här också. Tillsammans med min hjälte och prins   Och påhejad av alla andra nära och kära  

Kram  

I går eftermiddag träffade jag en jättebra och trevlig gynekolog på Södersjukhuset. Hon var verkligen engagerande och gullig! Hon hade förstått att jag varit väldigt hårt drabbad av strålningsbiverkningar, tydligen fått förklarat för sig hur jag såg ut i underredet...och hon sa att även om det är en bit kvar så var det ändå fantastiskt att jag är så långt på väg  
Lite ängslig kände jag mig inför den gynekologiska undersökningen eftersom jag fortfarande är så "skör", men hon tog det så försiktigt så det var inga som helst problem.
Flytningar är inte så konstigt att jag har just nu, sa hon...men det kommer att bli bättre genom att jag ska öka på dosen av Vagifem till att ta varannan dag!

Jag har inte vågat smörja blygdläpparna ens med den svagaste kortisonsalvan, som jag har till huden i övrigt. Nu tipsade hon om att jag skulle använda “vitt vaselin” eller ekologisk neutral kokosolja/kokosfett.

Återbesök på gyn om ett år!

På vägen hem från sjukhuset var jag i bra form, så vi stannade på ett av våra favvo-ställen och åt middag. Det känns så underbart härligt att, om än inte så ofta, kunna göra "vanliga saker" igen  

Hej & hå  

Efter att jag i måndags var hos min cancerläkare och fick höra att tumörerna dragit sig tillbaka och att det ser bra ut, så inbillade jag mig väl att efter det så skulle allt vara frid och fröjd - och att allt skulle kännas bra.
Nåja, jättebra känns det naturligtvis med det beskedet, men mina biverkningar hänger i men fortsätter att bli bättre så sakteliga.

Men dessa biverkningar släpar jag fortfarande på:

- Huden är fortfarande väldigt skör och känslig för kläder, dålig årstid för det! Får hålla mig hemma och begränsa tillfällena med "vanliga" kläder.
- Jag har normalt kontaktallergi och en "släng" av psoriasis, får små psoriasisirritationer i huden ibland och i hårbotten, men inte värre än att det funkar med den salva jag har. Men nu när huden har blivit så "tilltufsad", som den blivit, så reagerar den med konstiga psoriasisfläckar på ställen där jag aldrig haft det tidigare. Hudläkaren säger att min hud "är i chock".
- Jag har ganska mycket flytningar (också från strålningen förstås), men på tisdag ska jag till en gynekolog på Södersjukhuset.
- Trött!!! Om det beror på cancerbehandlingarna eller pga mitt ME-syndrom, det kan ingen veta.
- Min "hörselskada", som jag fick av cellgifterna har visserligen blivit bättre, men långt ifrån bra. Har svårt när det blir för mycket ljud, vissa röster/röstlägen är extra jobbiga...det blir som om jag har högtalare precis intill mina öron.
- Såret högt upp på insidan av låret vill fortfarande inte läka, kanske att det blivit lite mindre. Men i veckan får jag ta kontakt med hudläkaren igen.
- Väldigt ont  i ryggslutet när jag går eller står för länge.

Men bortsett från detta så är det ganska bra    Och om man jämför hur det varit länge och fram till för en tid sedan - ja, då är det ju faktiskt riktigt bra  
Och i fredags var jag på massage, första gången på mycket länge. Det var så välgörande! Hon är duktig hon och har händer, som verkar känna allt!

Kram  

Nu kan jag andas ut i tre månader, då det är dags för nästa återbesök  
I dag har jag alltså varit på återbesök hos "min cancerläkare". Hon kände i min rumpa både länge och väl, så jag blev nästan orolig...men sedan sa hon att allt kändes bra - YES  

Hon kunde ju även konstatera att min hud har läkt fint, även om den fortfarande är väldigt skör. Men vad gör det när man får ett sådant positivt besked? Det är ju bara att fortsätta att smörja och inte ha vanliga kläder på mig för ofta...tills det känns ytterligare lite bättre.

Och detta med tarmarna och plötsliga toabesök blir ju också bättre vartefter, även om jag fortfarande känner mig osäker att gå ut om jag inte har fått gå på toan innan.

I två år framöver ska jag på återbesök hos henne var tredje månad. Därefter glesas återbesöken ut vartefter.

Jag kommer att hålla min blogg vid liv, dvs. jag kommer att uppdatera mitt mående lite då och då, precis som jag gjort den senaste tiden, så välkommen in här även i fortsättningen...

Kan ni förstå den glädje och lättnad, som både Uffe och jag känner i dag?
Jag vill skrika högt och krama hela världen  

Kraaaaaaaaam på er  

Ibland skriver media om "troschock" i samband med vissa TV-program, som t.ex. "Let´s Dance" när någon av deltagarna dansar så att kjolen svänger och tittarna får en skymt av trosorna.

Men för mig är det troschock varje gång jag måste ha trosor på mig, dvs. vid de tillfällen när jag inte är i hemmets lugna vrå, där jag  endast är klädd i en stor strandklänning och jag får sitta på handdukar.
Det är alltså en riktig troschock för min ömma och nyläkta hud varje gång jag sätter på mig kläder. Det skaver och när jag börjar gå skaver det extra mycket.
Därför är det länge sedan jag kunde ta ens en liten promenad! Närmare bestämt sedan i början av juli!

I början berodde det på hastiga diarréer. Sedan fick jag dessa hemska vätskande sår och blåsor, som var fruktansvärt plågsamt och besvärligt.
Och nu är det sviterna av alla dessa sår och blåsor, dvs. att huden inte har läkt tillräckligt än. Men det är ändå en enorm skillnad och det går ju verkligen åt rätt håll. 

Vad jag vill komma fram till är att jag måste "begränsa mina offentliga framträdanden" för om jag sätter på mig skavande kläder varje dag, så får min hud ingen chans att läka klart.

Men för övrigt så mår jag ganska bra    

Slutsats: det som begränsar mig från att leva helt "normalt" beror alltså på tre T:n (för er som inte översätter till engelska eller holländska):
-  Troschock-problemet
-  Tarmarna, plötsligt/akut toalettbehov
-  Tröttheten

Men snart så  

Hej & hå