KickisLiv -

Tänk vad vi människor är fiffigt funtade! Vi kan förtränga saker, som vi inte riktigt vill ta till oss eller veta av. Jag kanske inte precis förträngde ett par saker, men jag råkade lägga viss information väldigt långt bak i mitt huvuds hårddisk. Detta skedde i glädjen över att få ett positivt besked när jag var på återbesök hos "min cancerläkare".
Men i morse påminde hon mig genom att ringa.
-  Det ena, som jag förträngt, var att på PET/CT-undersökningen hade visat något i min käke...ja, den där PET-kameran kollade visst både här och där. Nu hade läkaren pratat med röntgenläkaren och sagt att jag måste gå till tandläkaren och säga vad undersökningen visat, dvs:
"Det finns en penetration av roten i tand 26, vänster överkäke där det finns en infektion med uppklarning i skelettet och i anslutning en sekundär inflammatorisk slemhinnesvullnad i vänster maxillarsinus."

-  Det andra, som jag förträngt, var att PET/CT-undersökningen hade sett något i buken. Jag har sedan många år ett bråck i magen, som man inte behövde göra något åt såvida jag inte blev besvärad av det. När jag var hos läkaren skulle hon ta ett "stickprov" där, men hon kunde inte känna något när hon klämde på "mina magar", så hon skulle diskutera vidare med röntgenläkaren, vilket hon nu gjort. Jag ska bli kallad någonstans där man tydligen tar detta stickprov med hjälp av ultraljud.

Det första är redan avklarat! Jag loggade direkt in på Folktandvården och se där, min tandläkare hade ett återbud 16:30 i dag. Ibland har man tur! Hon tog flera röntgenbilder, hon undersökte och hummade lite, undersökte igen och konstaterade att hon absolut inte kunde se någonting! Och jag har ju inte känt någonting.

Så nu är det bara att invänta kallelse till ultraljudet, så att även det blir avklarat och förhoppningsvis inte heller visar några konstigheter.

Annars så börjar det kännas lite bättre. Infektionen verkar ge sig och den stora röda blaffan på skinkan är snart ett minne blott. I underredet tar det lite mer tid för den irriterade huden att bli normal igen, men jag fortsätter att smörja, precis enligt hudläkarens order. En jättebra förbättring är att det röda inte längre vätskar sig    Skönt, för då kan jag ha vanliga kläder på mig utan att det blir blött! Däremot måste jag fortsatt begränsa mig lite, så att kläderna inte skaver på min ömtåliga hud för ofta.
Tarmarna fortsätter att jäklas med mig lite då och nu, men jag får hålla mig i närheten av toaletter, även om jag helst använder toaletten hemma eftersom jag behöver lite tid på mig och blir oerhört stressad när folk börjar rycka i dörrhandtaget!
Övriga besvär, som hänger i, är mer sekundära...de hindrar mig inte i det vardagliga livet så mycket.

I lördags kunde vi, tillsammans med ett par goda vänner, gå på en lokalrevy och efter det blev det middag "på lokal". Men allt var i vårt närområde och vi åkte bil, så att jag snabbt kan komma hem vid behov.
Att åka kommunalt in till den stora staden och gå på teater där? Nä, det går ju inte än!

Men det känns ändå som att jag är på gång (hihi, har visst sagt det några gånger förr).  Det känns ändå som att jag, med ett steg i taget, närmar mig att få börja leva lite normalare igen...

I morse steg vi upp tidigt, hehe, ja tidigt för ett par pensionärer. Vi åkte hemifrån strax före åtta, jag skulle vara på Rosenlunds sjukhus kl. 9:30 för hörseltest. Och med Stockholms infartstrafik, så gäller det att vara ute i god tid. Pga. min oberäkneliga tarmar, så vågar jag mig inte på att åka kollektivt än.
I dag gick det dock snabbare än i måndags, då jag hann precis till hudkliniken.
Vi var så tidiga att vi hann besöka kafeterian innan det var dags.

Innan testet fick jag berätta om hur jag upplever mitt liv som "hörselskadad" - och testet bekräftade det jag sagt!
Inför cellgiftsbehandlingarna i våras fick jag göra ett hörseltest, som var "inom normalen". När man efter första cellgiftsomgången upptäckte att min hörsel påverkats fick jag göra ett nytt test, som visade en hörselnedsättning - och det var ungefär likadant resultat i dag.
Vi får se framöver om jag kan bli hjälpt av hörapparater, vilket jag blev rekommenderad.

På hemvägen blev det lite körigt, jag blev akutnödig så Uffe körde fram bilen så nära dörren det gick, så fick jag rusa in till toaletten. Hann precis! *puh*

På eftermiddagen ringde "min" hudläkare och berättade att det stämde med hennes antagande om att jag hade en infektion, för min snabbsänka visade 51. Jag kunde då berätta att febern är helt borta och den stora hudirritationen på skinkan börjar blekna efter att jag börjat med antibiotikan. Vidare har det även börjat lugna sig i underredet, det bleknar och vätskar sig inte så mycket. Både hon och jag var nöjda med mig. Hon ringer igen den 6 februari för att stämma av.

De vätskedrivande pillren jag fick av min cancerläkare började jag inte med direkt, eftersom jag fick så hög feber. Men nu har jag börjat ta dem och jag kan redan märka att svullnaderna börjar ge sig, jag känner nästan igen mina vader nu  

Dagarna blir nu längre och det går åt rätt håll - och det ser även ljusare ut för mig och går åt rätt håll  

I dag känns det muntert och hoppfullt inför vårt 2017, som ska bli ett så bra år!  

Kram  

Eftersom min feber har sjunkit så kunde jag åka in till hudläkaren på SöS i dag. Jag skulle vara där kl. 10 så vi åkte hemifrån i mycket god tid, vi vet ju hur det kan vara i trafiken. Det gick bra ända tills vi hade åkt in i "röret" (dvs. Södra Länken-tunneln) och lagt oss i avfarten mot Gullmarsplan. Där blev det stopp! Tvärstopp! Det rullade lite sakta och så stopp igen. Så höll det på och när vi långt om länge kom ner på Gamla Skanstullsbron så var det likadant där och vi började bli riktigt oroliga om vi skulle hinna.
Uffe fick släppa av mig utanför entrén och själv leta p-plats medan jag hastade iväg till hudkliniken. När jag sedan slog mig ned i väntrummet hade jag en minut tillgodo. *Pust*

Jag fick träffa samma underbara hudläkare (överläkaren på hud), som tidigare. I torsdags var jag hos min cancerläkare, i fredags ringde de från Hudkliniken och gav mig denna tid i dag. Och hon tog sig god tid, jag var där i gott och väl en timme.
Hon hummade och tittade, hummade, petade och klämde, hummade igen och funderade. Lite hudprover togs i de utsatta områdena i underredet.
Om det nytillkomna stora röda området på skinkan, som gav mig så hög feber i två dygn, sa hon att det är en infektion och den ska behandlas med antibiotika.


Exakt vad infektionen kommer sig av kunde hon inte riktigt säga...
Lite blodprover fick jag också lämna.

Sedan var det då detta att mina hudproblem (som i november var ganska bra) åter blivit sämre och sämre igen. Och att det är ju själva den att jag drabbats så illa. Sedan sa hon något om att de som har psoriasis kan ibland drabbas just så. Då studsade ju jag och sa att jag har psoriasis.
- Men du har bara angivit din kontaktallergi, inte psoriasis,  sa läkaren då.
- Men det är ju så lite, pep jag.
Jag har alltså lite psoriasis i hårbotten och på ett par ställen i området kring armbågarna. Kommer i skov, inte så ofta och inte så besvärande. Psoriasissalva vid armbågarna samt lite "lösning" i hårbotten så är det borta efter några dagar. Det är så lite att jag knappt tänker på att jag har det!
Läkaren förklarade för mig att det spelar ingen roll om det är lite, jag HAR anlaget och det räcker för att ställa till det för mig just nu. På något sätt är det alltså min psoriasis, som delvis är boven i dramat. Jag HAR ju fått hudproblemen av strålningen MEN att det har fortsatt så här länge (och har svårt att läka helt) kan tydligen vara en sorts motverkanseffekt just pga. psoriasis.
Hon förklarade nog det hela tydligare än så för mig, men där någonstans slutade min ME-trötta hjärna att fungera fullt ut.

Nu blir det: en vecka med en medelstark kortisonsalva (det är ju ett känsligt område), morgon och kväll. Därefter blir det 4-5 veckor med en något svagare kortisonsalva efter ett särskilt behandlingsschema. På torsdag em. ringer hon mig för att stämma av om jag har svarat något dittills på antibiotikan.

När vi kom hem hade jag fått en kallelse till nytt hörseltest (pga. "hörselskadan" jag fick i samband med cellgifterna) redan på torsdag morgon.

Jag kan då inte klaga på vården för i mitt fall har de alltid agerat snabbt när det behövts  

Lunch nere på Bistron när vi kom hem satt fint och sedan somnade jag ovaggat hemma. Vaknade av att min mobil ringde, det var en man som på "pakistanengelska" började prata om Microsoft och min dator...osv...jag tryckte bara av samtalet.
Att de aldrig tröttnar!!! Jag blev i alla fall trött av att bli väckt av ett sådant samtal  

Ja, så här blev min dag. Eller vår dag!

Med förhoppningar om att behandlingarna snart ska ge resultat   skickar jag en massa
kramar  

Jag har sovit bort två dygn av mitt liv. På två dygn alltså!
I fredags när jag fick frossa och feber, så ställde jag direkt min egen diagnos: influensa. Som högst hade jag 39,5 i fredags och i går höll det sig på drygt 38. Ont i kroppen och det kändes som om jag var överkörd av en ångvält. Kroppen har känts väldigt varm, men i går kände jag att huden var mycket varmare, och väldigt öm, på högra skinkan. Uffe kollade och det var alldeles knallrött!

Den mindre röda fläcken längst till höger sitter alltså mitt på sidan - och just där gör det jätteont när jag trycker lite. På det övriga röda är det ömt när jag trycker.
Någon som har någon idé?

I morse hade jag 37,2 och det är ju nästan feberfritt. Brukar normalt ligga på ca 36,5.
I dag har jag inget behov av att sova bort min ungdom, kanske en liten stunds middagsvila strax bara. Tänk att man blir så utslagen av feber!
Efter att ha sovit i två dygn och frusit och svettats om vartannat, då känner man sig riktigt grann när man vaknar upp och längtar efter att duscha. Så här arg blir man då på sin man när han tar kort på en när man är på väg in i duschen.

Tog en efterbild också, men då var han inte lika ivrig att fotografera *fniss*

I morgon ska jag till hudläkaren för att hon ska ta sig en titt på mitt röda "underrede". Hon får väl även titta på min skinka. Jag förstår ju att det nog inte har att göra med den irriterade huden i övrigt, men hon kanske kan skicka mig vidare till någon annan.

Nu är jag förstås å ena sidan glad över att det inte var influensa! Men å andra sidan undrar jag naturligtvis vad det är jag drabbats av. Men det kommer väl att visa sig.

I dag har jag kunnat njuta av två svenska pallplatser i skidstafetten, härligt att kunna hänga med igen. Vad som för övrigt har hänt i helgen har jag sovit bort. Även den amerikanska presidentinstallationen. Men det gör inget...

Kram  

...varar! I går var vi så muntra över beskedet vi fick på sjukhuset men i morse när jag steg upp började jag frysa helt plötsligt! Jag frös mer och mer och sedan gick jag och la mig. Uffe la på mig fler och fler filtar när jag sedan fick frossa!

Jag har legat hela dagen men är uppe en sväng nu, får så ont i kroppen av febern och när jag ligger...jag har ju redan ont i kroppen normalt och än värre blev det nu!

Det jag ett tag nu har trott var ett ME-skov är nog inte alls det, utan helt enkelt en influensa på gång. Jag har ibland tidigare märkt, sedan jag drabbades av ME,  att förkylningar har en "fördröjd" verkan, dvs det kan ta väldigt lång tid innan det bryter ut - och det kanske är så det är även nu.
Uffe hade ju influensa över nyår och trettonhelgen - och det jag nu har är med all sannolikhet också influensa.
Febern är nu uppe i knappt 39º och det får man väl inte av en vanlig bonn´förkylning.

Visst är det själva f-n?! Jag tycker att jag har nog ändå...I morse ringde en sköterska från Hudkliniken på SöS och gav mig en tid på måndag  hos hudläkaren...det är nog inte så troligt att jag är frisk nog då, men jag skulle i så fall ringa återbud till en telefonsvarare under helgen.

Men men, det är bara att kurera sig! Nu återvänder jag till sängläge.

Trevlig helg och kram