KickisLiv -

Jag tror att jag blir galen! Eller kanske inte, men det är klart att det är jobbigt med dessa återkommande bakslag!
I januari fick jag ju åter komma till hudläkaren på Södersjukhuset, eftersom min hud mer och mer återgått till att vara väldigt röd och vätskande. Så från v. 4, dvs. den 23 januari, har jag följt mitt behandlingsschema till punkt och pricka med hjälp av krämerna Pevisone och Cortimyk.

Som ni ser så har det nu varit nedtrappning på gång och från förra veckan smörjning endast två kvällar per vecka. Och i helgen så kom bakslaget, huden började bli röd och vätskande igen! *morr* 

I dag har jag varit i kontakt med hudmottagningen, så nu är det bara att ta om behandlings-kuren från början. Igen! För vilken gång i ordningen? Ingen aning, har tappat räkningen!
Men de menar att nu sätter vi igång direkt innan det har hunnit bli så illa, som det varit tidigare.
Så nu tänker jag positivt och tror att den här gången ska det lyckas och bli bra  
Och tron kan försätta berg, så nu kör vi...vecka 4 på schemat får jag ändra till v. 9

Men det händer trevliga saker också. På onsdag startar Whoopee (3-åriga hästen, som vi har 1/6-del av, fråga inte vilken del *fniss*) i ett kvallopp på Solvalla. Då måste hon klara att springa under en viss tid och om hon gör det är hon klar för start i "riktiga" lopp  
Håll gärna en tumme för att mina tarmar sköter sig på onsdag så att jag vågar mig på att följa med till Solvalla!

Kram  

Jag är så trött! Är inte alls så pigg, som jag tycker att jag ska vara. Eller borde vara. Och som andra kanske tänker att jag ska vara.

Behandlingarna avslutades ju i augusti, så jag "borde" ju vara pigg och rask igen. Men så är det inte och det är nästan så att jag ibland får anfall av skuld och skam över att jag inte är som vanligt igen, som "folk" förväntar sig att jag ska vara. Visst är det märkligt hur man kan reagera ibland!?
Jag känner mig så tjatig när jag om och om igen skriver om alla biverkningar som fortfarande hänger i. Jag vill ju kunna skriva att allt är bra och att jag kan leva normalt igen.

Men än så länge brottas jag en hel del med olika biverkningar, som begränsar mig från att leva normalt.
Men men, det kommer...vad det lider! Och tro inte att jag deppar ihop, för det tänker jag inte göra!

Är det betydligt lättare att samla in pengar till forskning om bröstcancer än t.ex. tarm-, gyn- eller lungcancer?

Rosa band för bröstcancer, blå band och mustasch-kampanj för prostatacancer. Sola-försiktigt-kampanj om hudcancer. Vid cancergalan är det nästan alltid samma cancersjukdomar som hamnar i fokus. Flera av de allvarligaste cancersjukdomarna nämns knappt.

Gyn-, tjocktarms- och ändtarms/analcancer talas det inte lika mycket om. Lite ”skämmigt” med mycket skitsnack och hastiga tarmtömningar kanske?
När jag drabbades av analcancer var det inte många i min närhet som hade hört talas om det. Inte jag heller!

En del pratar om fin- respektive ful-cancer! Va? Det är ju förskräckligt om de orden ens nämns…

Nu kan jag inte säga att jag i vården känt av detta, jag har fått mycket bra vård och har känt att de bryr sig och vill göra det så bra som möjligt för mig. I dag t.ex. så ringde min cancerläkare utan att vi bestämt det, hon ville bara kolla läget och säga att hon var missnöjd med att jag får vänta så länge på ”biopsin med hjälp av skiktröntgen”. Hon jobbar på att försöka få till en tid tidigare och hör av sig om hon lyckas, annars blir det den 14 mars.

Hur som helst, inför nästa cancergala så räknar jag med ett ”Brunt band”!

- - - - - -

Uffes öga är mycket bättre i dag och detta med blodtrycket ordnar säkert till sig vartefter, det har det ju gjort för mig. Att det kändes lite hopplöst i går var att det hela vintern har varit något med mina biverkningar/bakslag och hela tiden har det funnits en förhoppning om att få till åtminstone en tvåveckorsresa till värmen och ”bara vara” – det har hela tiden fått skjutas framåt och i går kom väl insikten om att vi får hålla oss hemma i den vintriga verkligheten! 


Kra  m

I går var nästan all snö borta. I morse var det helt vitt igen!
Vad fick mig att tro att det just i år skulle bli vår redan i februari??


I morse var Uffes ögonvita röd! För säkerhets skull åkte han till Vårdcentralen och han hade tur att få träffa en läkare nästan direkt. Ett blodkärl som brustit och när det gäller ögon kollar de även blodtrycket. Hmmm, alldeles för högt. Så nästa vecka ska han dit igen för att mäta trycket igen! Hoppas att trycket var tillfälligt högt i dag.

Min kallelse till biopsin med hjälp av skiktröntgen har ännu inte kommit, så i går ringde jag till min kontaktsjuksköterska och fick veta att tid är bestämd och kallelse på väg. Jag får vänta till den 14 mars för biopsin och den 23 mars ska jag sedan till min cancerläkare för att få svar på biopsin.

Så nu väntar vi alltså på allt möjligt, bl.a. på våren, men inget är ju som väntans tider!

Kram  

I går hade vi tänkt oss att åka och veckohandla, men av olika anledningar så blev det inte så. Bl.a. skulle något gott inhandlas att laga AllaHjärtansdagsmiddag av. Vad gör man då då? Jo, man tager vad man haver, vilket var falukorv, pasta, lök, wokgrönsaker mm. Resultatet blev en väldigt god, här och då påhittad, maträtt.

Och jag lovar, med lite god vilja så gick det alldeles utmärkt att dricka rödvin till det  

Förra året från slutet av januari och i februari blev det ett antal läkarbesök, undersökningar, magnetröntgen och provtagningar för mig. Anledningen till att jag gick till Vårdcentralen var att det blödde från ändtarmen och jag trodde att jag drabbats av hemorrojder på gamla da´r!  
På dagen för ett år sedan började läkaren förbereda mig på att det med all säkerhet handlade om analcancer, men att han skulle skicka mig vidare till Ersta sjukhus för vävnadsprovtagning. Det blev onekligen lite omvälvande, även om jag redan innan förstått att det var något allvarligt det handlade om. Det var så omvälvande att Uffe inte ens tog det till sig, han förstod att det var något allvarligt...men inte cancer!
Men det tog ytterligare en vecka innan jag fick diagnosen definitivt bekräftad efter vävnadsprovtagningen på Ersta, men jag visste och förstod...men vad jag inte förstod, det var hur resten av 2016 skulle bli för mig. För oss!
Tur att man inte kan sia om framtiden!

Kram