KickisLiv -

I morse var det vitt ute igen! Nu är snön borta och solen försöker bryta igenom. Våra stackars påskliljor vet inte vad de ska tro. Och inte vi heller! Fast vid närmare eftertanke är det ju bara att inse vad det handlar om, nämligen typiskt aprilväder.


Om det inte vore så att jag är pensionär, så kanske det hade varit läge  att byta yrke?
Jag skulle kunna bli grossist! Grossist i trosskydd och bindor    
Från när min hud började bli så irriterad, sårig och röd i "där nere" (av strålningen) så kanske någon minns att jag fick "skavsår" av mina trosor, trots att de är väldigt mjuka i benslutet. Eftersom jag denna tid har haft, och fortfarande har, problem med flytningar så behövde jag använda trosskydd de gånger jag måste ha vanliga kläder på mig. Hemma har jag ju använt stora klänningar och så har jag suttit på handdukar.
Men nu till saken. De trosskydd jag hade hemma fick jag skavsår av, de var alltså för vassa i kanterna. Så jag köpte en annan sort. Samma sak med dem, för vassa i kanterna. Ny sort, samma sak...osv osv. När alla upptänkliga sorter var testade gick jag över på avdelningen bindor. Lika vassa i kanterna dom! Ny sort, vassa kanter osv osv. För att inte tala om alla paket med trosskydd och bindor som jag har fått på sjukhuset.
Jag har nu alltså en uppsjö av trosskydd och bindor, så jag skulle alltså kunna bli grossist!
Men jag har nog inte orken för att ta upp arbetslivet igen så det blir inget av med den saken.

Men en sak är säker, oavsett hur länge jag lever så lär jag aldrig mer behöva köpa några trosskydd!

Haha, vilket intressant blogginlägg det här blev då  

I går var det "sista smörjelsen", så nu är det meningen att min hud ska hålla sig lugn och det utan några salvor.
Och numera får jag inte skavsår av varken trosor eller trosskydd, vilken framgång!

Annars kämpar jag vidare med de andra biverkningarna; tarmarna, höften (som långsamt blir bättre men fortfarande behöver jag kryckor), ryggen, hörseln...osv.
Men jag blir sakta bättre och lite starkare, även om biverkningarna begränsar mig en hel del...men jag gör det jag kan och orkar.
I söndags t.ex. hade jag "tjej-lunch" här. Jag körde hårt med mina kompisar, så det funkade. Jäklar vad kul det var OCH vad trött jag var efteråt, men det var det värt! Bara jag inte förivrar mig så att det blir för ofta.
Lagom är bäst!

Kram  

Hoppsan!!! En vecka har visst gått utan att jag har uppdaterat min blogg, det blev jag påmind om i går av en trogen bloggläsare. Kul att bli påmind om en sådan sak   Jag har varit lite trött och oinspirerad till att skriva, men nu fick jag inspiration...

Mycket sakta, men säkert, börjar jag att ta tillbaka makten över mitt liv. Försöker så smått att börja leva lite normalare än på länge. Jag måste ju, så klart, ta det försiktigt eftersom min hud är väldigt skör och jag måste ha hemmadagar så att jag kan vara lite luftigare klädd.
Nej nej, jag vet att jag inte får förivra mig och bara lyssna på vad huvudet vill, utan jag måste ju ta hänsyn till vad kroppen ställer upp på. Och där finns en automatisk spärr, eftersom jag inte kan röra mig hur som helst pga. höften och ryggen samt att tarmarna beter sig som de gör. Häromdagen fick jag göra nr. 2 hela FEM gånger. Dagen efter blev det ingen gång. Inget "schemalagt" alltså, utan det blir som det blir, dvs. väldigt oförutsägbart. Och efter fem toabesök på samma dag, ja då förstår ju vem som helst att det svider där bak. Ganska rejält eftersom min hud är så känslig.

MEN, det går åt rätt håll...även med höften.

På Långfredagen var det Uffes födelsedag, det firade vi nere på Bistron. Lugnt firande men med jättegod mat. På Annandagen var vi bortbjudna på lunch hos ett par goda vänner, så trevligt och gott! Däremellan var det vilodagar.

I dag fick jag ett brev från Hälso- och sjukvårdsförvaltningen; "beslut om rehabilitering".
Haha; "12 dagar i slutenvård" - det låter nästan som att det är ett straff jag ska avtjäna. Men det är ju helt tvärtom, en enorm förmån att få komma till ett ställe på cancer-rehabilitering. Nu gäller det bara att jag ska bestämma mig för vilket ställe jag helst vill komma till och sedan kontakta dem för att se om vi kan komma överens om när.


Och aprilvädret retas med oss genom att vara just aprilväder. Vi har ett par krukor med påskliljor ute, varje morgon är de ledsna och frusna men de piggar på sig framåt dagen.

Kram  

En positiv grej är att sedan ett par dagar gör det inte riktigt lika ont i höften när jag står och går, men det är fortfarande kryckor som gäller. Det känns ändå som att det går åt rätt håll!
I dag var det dags att vänta på samtalet från min cancerläkare och i förmiddags ringde hon. Vi hade ett bra samtal där hon försökte förklara på ett bra sätt.
Denna gång har de träffat rätt vid biopsin och vad de fått fram var fettceller och "fragment" och det tyder inte på något elakartat. De kan inte exakt säga vad detta "något" i min buk är men ytterligare ett gott tecken är att det inte har blivit större sedan januari.
Man kommer fortsatt att ha koll på detta "något" och ny skiktröntgen blir det inför nästa återbesök, som är i slutet av juni.
Vilken lättnad att få detta besked!!!    

Höften då? Man kan inte se något som är trasigt eller sprucket och inga flisor. Alltså har jag inte blivit skörare i skelettet av strålningen men de tror ändå att min onda höft beror på strålningen, att ligament och brosk har påverkats till att bli lite överkänsliga.
Att det inte var artros har väl ingen trott, eftersom artros brukar komma smygande och inte bryta ut inom loppet av några timmar, som det gjorde i mitt fall.

Positiva besked alltså - så nu kan jag ägna mig åt att fortsatt  ta hand om;
- min hud (går nu in i den kritiska delen av smörj-nedtrappningen, dvs. 2 ggr/vecka
- tarmarna, de lever sitt eget liv men det är "bara" att planera att inte vara för långt bort från en toalett
- hörseln, ska nu se till att jag kommer iväg för att prova ut hörapparater
- min höft, dvs. inte överanstränga den

Sådant är dagsläget här - och det känns ju riktigt positivt även om det är en bit kvar. Men det går definitivt åt rätt håll! YESSSS  



Den här vitsippsbilden fick jag häromdagen från en vän  

Förhoppningsfull kram  

I fredags eftermiddag skrev jag ett blogginlägg och ganska exakt en timme senare hände den hemska lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm och i ett nafs kändes det som att det jag hade skrivit om förminskades...en helt naturlig känsla, tror jag. 
Ganska snart efter att jag skrev inlägget var jag så trött att jag somnade på soffan. Precis innan jag somnade såg jag på luren att något hänt men mina ögon gick i kors och jag fattade inte riktigt utan bara somnade. Strax efter vaknade jag av att min mobil ringde, det var Uffes äldsta dotter som undrade om vi hört vad som hänt och om vi var hemma!
Klarvaken på nolltid och på med TV:n! Chockade förstås, men tacksamma över att våra närmaste befann sig i säkerhet, vilket snabbt kunde konstateras via FB.

En massa olika känslor brottas i en när det ofattbara händer! För även om man förstått att vi i Sverige inte kan förskonas från attacker, liknande det som hänt i andra städer i Europa, så tror man ju ändå inte att det "kan" hända. Inte här!
Men ur detta hemska kommer något gott, nämligen kärlek och värme. Man tappar inte helt tron på mänskligheten när man läser och hör om hur folk har ställt upp för varandra, folk har skjutsat och hämtat, öppnat sina hem, bjudit på mat - och det oavsett om de känner varandra eller ej  

I fredags kväll var innerstan nästan helt folktom, för att redan i går fyllas upp igen av folk som ville visa att terrorn inte ska få ta över och ta ifrån oss makten över våra liv.



Och nu i veckan SKA jag få ett bra provsvar, sedan ska jag ta tillbaka makten över mitt liv från cancern!

Kram  

Det blev en lång dag på Södersjukhuset i går. Jag kom dit strax före 12 och sedan hämtade Uffe mig på kvällen, vi var väl hemma vid 20-tiden.
Men jag "trivs" på avdelning 21, om man bortser från anledningen till att man är där. De allra flesta i personalen är underbart gulliga och man känner sig så ompysslad.
Det gjorde dock inte min säng-granne i går. Hon gnällde om precis allt och hon satte nog nytt rekord på hur många gånger man kan ringa efter personen på en dag!

När de kört mig till skiktröntgen, så körde de "allt-i-ett", dvs. både röntgen av höften/bäckenet (med kontrast...då blir man så varm och det känns som att man kissar på sig) och sedan skannade man in "det" i buken och därefter blev jag tvättad, bedövad och täckt med sådana gröna skynken innan dom "stack" mig i magen flera gånger. Det var samma läkare som förra gången och hon hoppades att hon träffade rätt denna gång. Det hoppas jag också, så att jag kan få ett svar på detta någon gång!

När jag kom upp till avdelningen igen så var det sängläge i fyra timmar som gällde.

I dag ringde min kontaktsjuksköterska. Hon hade försökt få ett exakt besked när provsvaren skulle komma, men kanske på måndag EFTER den tid jag hade inbokad hos läkaren. Så den tiden strök vi!
 Vi kom i stället överens om att läkaren ringer till mig på tisdag och förhoppningsvis har ett besked då. Jag sa att jag hellre pratar med henne per telefon för OM det åter är så att de inte träffat rätt så är det ju onödigt att vi åker in och går i de långa korridorerna, när jag knappt kan gå.
Naturligtvis hoppas jag att hon prickade rätt denna gång OCH att jag ska få ett bra provsvar!



Att vänta har blivit lite av en vana det senaste året. Det är alltid något vi väntar på;  en kallelse, provsvar, bli piggare osv.
Och i väntan på provsvaren muntrar jag upp mig med en bild som minner om resor, sol, upplevelser, fina blommor mm.

Trevlig helg!
Kram