KickisLiv -

Vilken långhelg vi bjöds på! Här på våra breddgrader var det den varmaste majhelgen sedan i slutet på 1800-talet...eller så. Veckan innan gick folk med täckjackor på sig - och nu har väl nästan jackorna plockats fram igen. Det har regnat lite, med betoning på lite med tanke på att det skulle behövas ett rejält tillskott till grundvattnet.

För exakt ett år sedan låg jag inne på Södersjukhuset för den sista "6-dagars" med cellgifter. Den 4 juni blev jag "utsläppt" från avdelning 21, där jag började känna mig riktigt hemma.
Denna fina kudde fick jag då av en fin vän, som denna händiga människa sytt! Meningen var att jag skulle vila mitt kala huvud på den, men det tog emot att använda den till det. Den pryder dock fint sin plats!


I förra veckan blev jag uppringd av Cancerfonden. Hon ville tacka mig för mina gåvor! Men det var inte enda skälet till att jag blev uppringd utan hon ville naturligtvis att jag skulle betala månatligt med autogiro. Det blev nog ett annorlunda samtal för uppringaren, för jag började fråga lite om varför så mycket fokus läggs på vissa cancertyper i jipposammanhang mm och varför andra cancertyper nästan aldrig nämns?
När jag fick min diagnos "analcancer", så hade varken jag eller någon enda människa som jag känner någonsin ens hört talas om den cancertypen. Uppringaren bedyrade dock att allt insamlat medel gagnar alla cancertyper vad gäller forskning mm.
Samtalet slutade med att jag sa att jag fortsätter att betala när jag vill MEN att jag lovar att bli månatlig givare när de presenterar "bruna bandet".

Här fortsätter jag att göra framsteg, dock i myrstegstakt. Men ändå framåt och det får jag vara glad över! Höften är nästan helt bra nu, dock bråkar ryggslutet med mig så jag fortsätter med krycka när jag går ut. Huden (törs jag ens nämna den utan att det blir bakslag?) ser riktigt ok ut *peppar peppar* Ibland blir det lite rödare, men då är jag snabb med salvan och det röda drar sig fort tillbaka.
Tarmarna då? Jo, de är det bara skit med   Som vanligt alltså, dvs. oberäkneliga! Plus att de producerar väldigt mycket slem, men det får jag ta med min cancerläkare när jag träffar henne den 15 juni på återbesöket. Allas tarmar producerar slem, men endast i så lagom mängd att det som ska ut glider smidigt, alltså inget man normalt märker av. Men mina tarmar överproducerar, vilket inte alls är ovanligt efter strålbehandling.

Ja, så ser det ut denna sista dag i maj 2017.

Kram  

Det är full fart på naturen nu när den verkligen börjar återuppstå efter vintervilan. Precis så känns det för mig nu när jag börjar komma igen efter helgens febertopp! I morse var jag feberfri och nu känns det nästan ingenting i nedre delen av magen längre. Eller om det var i underlivet. Eller något med urinblåsan. Jag vet banne mig inte var det gjorde ont. Men det är i alla fall inte uvi, för det vet jag hur det känns.

I förmiddags hade jag kontakt med "min kontaktsjuksköterska" på Södersjukhuset. Hon kunde inte heller förstå vad det var som hänt mig, men att min kropp är  väldigt skör och mottaglig. Hon skrev in i min journal vad jag berättade och skulle visa det för min cancerläkare. Och OM min läkare ville prata med mig, eller träffa mig, så skulle hon kontakta mig. OK, det ger mig inget svar på vad som drabbade mig, men jag känner mig hyfsat pigg igen och om det kommer igen ska jag höra av mig direkt.

I dag för ett år sedan tvättade jag håret, det har Fb påmint mig om idag! Det är väl inget att orda om, kanske någon tycker, för det gör man ju allt som oftast. Men då var det tvätt av peruken i tvättstället, till skillnad mot nu när jag har en skaplig kalufs igen.

Det gick väldigt lätt och smidigt att duscha då, ingen schamponering...bara mitt kala huvud. Och inget fönande efteråt, bara att sätta på sig håret! Men jag måste säga att jag aldrig trivdes riktigt med peruk på huvudet...men snygg i håret var man ju precis när som helst!

Men nu rullar det på som vanligt igen, jag kollar varje dag att huden sköter sig i "underredet", och tarmarna jobbar på helt oberäkneligt, precis som varit vanligt i snart ett år. Ryggslutet värker ofta när jag står eller går för länge, men höften är betydligt bättre nu.
Man vänjer sig så smått vid att vara cancerfri - men ej frisk!
Självklart är jag tacksam för att vara cancerfri...

Kram  

Visst är det väl himla irriterande och typiskt! Lagom när jag började tycka att det började kännas lite mer drägligt - ja, då kommer bakslaget som ett brev på posten.
Jag blir så trött på min kropp! *morr*
I torsdags var ett par vänner här på en enkel lunch och i fredags var ett par andra goda vänner här på middag. Men jag gjorde det enkelt för mig för att det inte skulle bli för mycket för min kropp, men kanske inte tillräckligt...vad vet man?

I går morse kände jag direkt att kroppen var helt i olag, ont i ryggslutet och i magen, men inte sådant magont som kommer i samband med mina toalettbesök, utan längre ner. Fick börja använda en krycka inomhus igen. Framåt eftermiddagen började jag frysa, trots att det var 27 grader på vår altan. Ett par timmar senare låg jag i sängen med 39,2 i feber. *suck* Sedan dess har jag i stort sett sovit hela tiden. I dag är jag inte feberfri, men 37,5 känns ju inte lika illa.
Fortfarande väldigt ont i ryggslutet och långt ner i magen, kanske underlivet? Har svårt att bestämma mig för var det gör ont...extra ont när jag rör mig.
Är någon förvånad att jag blir trött på dessa ständiga bakslag?
Tidigare när jag fått feber så har jag ju blivit röd och varm på ena skinkan, men inte denna gång. Alltid något positivt  
Om det inte har gett med sig i morgon så får det bli ett samtal till Södersjukhuset. Igen.

Och ja, det gäller att se det positiva. Jag hade trevligt både i torsdags och fredags. Vädret var toppen och vi kunde sitta ute även i fredags kväll, men med terassvärmaren igång framåt kvällen förstås. 

Jag njuter av att se hur det växer i naturen, från den ena dagen till den andra.



Vänstra bilden tog jag för två dagar sedan och den högra i dag, visst syns det att det börjar hända något med asparna till vänster i bild? Visst är det härligt med vår och försommar!?

Kram  

I förrgår skrev jag om 4H och nu har jag kommit på ytterligare ett H, vilket är en följd av alla H:n som ställer till det för mig i mitt dagliga liv, nämligen att "handla". Att gå i affärer och handla går definitivt bort oavsett om det gäller att handla kläder eller livsförnödenheter. Normalt handlar vi tillsammans, men visst kan Uffe handla själv men jag vill ju gärna ha ett finger med i spelet om vilka råvaror vi ska ha.

Då är "nätet" räddningen! Man kan handla kläder på nätet, svårt med storlekar men vad gör man när man inte kan gå i affärer för att leta och prova kläder? Och det har funkat över förväntan. Och vad gäller matvaror så har vi ibland beställt via Coop Online (de kör hem varorna till en) och ibland på Ica MAXI, men vår MAXI kör inte hem varorna. Men då har Uffe åkt dit och hämtat. Fräscha varor har de plockat ihop åt en, någon gång har vi fått något ofräscht men de är snabba att rätta till när man hör av sig.

Varorna både från Coop och MAXI packas nästan alltid i papperskassar, så nu skulle vi kunna bli grossister i papperskassar! Men ärligt, vad 17 gör man med dem?


I juni har jag fått ny tid för röntgen. Det är det där "något" i min buk, som ska fotograferas på nytt. Först sa ju läkaren att de trodde att det var cancer, efter ytterligare en biopsi sa de att de inte trodde att det var något elakartat i alla fall, men att de ändå vill fortsätta att ha koll. Bra!
Jag har även fått en tid för återbesök hos cancerläkaren i juni, då får jag röntgensvar och då blir det även undersökning. Inte kul men nödvändigt!

Någonstans har jag läst att; "Vänner är en skattefri förmögenhet" - så sant som det är skrivet  

Kram  

I veckan fick jag ett spännande brev i lådan! Helt utan vidare har jag tydligen gjort mig förtjänt av en present. Det var min zus, som skickade detta fina armband till mig.  


I kväll tittade jag på "Inte smartare än en femteklassare" och en av frågorna var vad 4H står för, dvs. huvud, hjärta, hand och hälsa. En del andra frågor kunde jag, men inte denna.

Däremot skojade min zus och jag häromdagen om att det är många H:n vad gäller biverkningarna efter mina cancerbehandlingar.
- Hud  (min galenskap från förra inlägget har gått över, huden har blivit bättre efter snabb smörjinsats)
- Höft  (blir bättre och bättre, har slängt den ena kryckan och nu kan jag ofta gå utan krycka inomhus)
- Hörselskada (jaja, jag ska prova ut hörapparater)
- Helvetesår (det kan man väl lugnt kalla det senaste dryga året för)

Jag kunde inte hitta någon synonym på H för tarmproblem, annars hade det och hörseln tillsammans hamnat högt på H-listan eftersom de för tillfället ställer till det mest för mig i det dagliga livet...men det går åt rätt håll med mycket nu, så tarmarna tar väl också och lugnar ner sig vad det lider. Och hörseln kanske går att rätta till med apparater, jag är tveksam men förhoppningsvis kan de fixa det. Grejen är ju att apparaterna inte direkt behöver förstärka ljud utan snarare tvärtom, ljud behöver sållas bort. Men det får jag överlåta åt de som kan detta, så får vi se hur det blir med den saken.

Om någon undrar över detta med hörseln, så är det så att de cellgifter jag fick  kan slå sig på hörseln. Därför testades min hörsel inför första cellgiftsomgången och eftersom jag direkt  kände att något hände vad gäller hörseln så gjordes ett nytt hörseltest, som bekräftade det jag tydligt hade märkt. Så inför andra cellgiftsomgången ändrade man lite i min "cellgiftscocktail".

Men, som sagt, nu är jag på gång! För vilken gång i ordningen vet jag inte, men tur att jag varje gång tror på det annars vet jag inte hur jag skulle ha stått ut  

Kram