KickisLiv -

Den 31 juli 2015 arbetade Uffe sin sista dag och gick från att ha varit deltidspensionär (han jobbade 4 dagar/vecka) till att bli heltidspensionär, 67,5 år gammal. Vi åt på Bistron för att fira att vi nu skulle ha 52 veckors semester om året framöver. Och hur blev det då?
Jo, i november samma år testade vi att vistas på Gran Canaria i en månad och kände att det skulle vi kunna göra om, fast lite längre tid nästa gång.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig för i februari -16 fick jag cancerbeskedet och sedan dess har inget varit sig riktigt likt. Uffe har troget följt mig på alla behandlingar och läkarbesök, tagit hand om allt som behöver tas om hand när jag har varit för sjuk för att kunna och orka.
Jag kan inte säga det nog ofta att han är guld värd, min prins  

Febern, som jag fick i förra veckan, har hållit sig borta sedan dess *peppar peppar* men jag känner mig fortfarande öm nertill i buken. 
Denna vecka ska jag bli uppringd av min cancerläkare, vilken dag vet jag inte så jag får väl hänga mobilen i ett snöre om halsen. Läkaren på Vårdcentralen har bollat tillbaka till Södersjukhuset eftersom hon är övertygad om att dessa febertoppar och ömheten nertill är strålningsrelaterat. Förra veckans febertopp var den 4:e i ordningen sedan den 20 maj. Tur att jag skriver upp allt!

I morgon är det den 1 augusti och då har Uffe och jag bott ihop i 24 år. Om min mamma hade fått leva lite längre så skulle hon bli 98 i morgon. Nåja, det kanske inte hade varit önskvärt, men lite äldre än 72 kunde hon väl ha fått bli   så att hon fått veta om två barnbarnsbarn, varav Ella fyller 11 år just i morgon.
Numera vågar jag aldrig tro på något med 100%-ig säkerhet, men i morgon ska vi alltså på 11-årskalas om min kropp sköter sig. Då firas även Ellas bror, Alex, som fyller 9 i september. Men då är familjen tillbaka "hemma" i Tanzania, så han får firas i förskott med oss här i Sverige.

Sommaren har hittills varit lite konstig, vädermässigt, kan jag tycka. Här har det varit ganska många blåsiga dagar. Ovanligt många. På en del håll har det kommit mycket regn, medan det är väldigt torrt här. Så torrt att björkarna, som behöver mycket vatten, börjat släppa gulnade löv.
Usch, det ser så höstlikt ut...vill inte!!! Men då får man fästa blicken på något annat, som faktiskt ska vara gult!

Kram  

I går tänkte jag skriva ett inlägg och be er hålla tummarna för att kroppen skulle hålla sig lugn efter att penicillinkuren, från förra veckan, avslutats. Det blev dock inte av just då att skriva och senare fick jag...ja, just det; feber!!! Ibland känns det faktiskt lite tröstlöst...

Jag fick alltså lite lätt feber i går kväll, strax under 38º är ju nästan inte ens feber, eller hur? Men min kropp reagerar omedelbart med "febervärk" i lederna så att jag känner mig helt manglad. Kroppen blir helt "ur slag" och jag vill bara ligga i sängen och sova, vilket jag också gjorde. Har alltså sovit från 19-tiden i går och vaknade i morse med 36,4 i temp. När febern slår till så får jag också ont i nederdelen av buken, urinblåsan...eller underlivet? Ingen aning.
I dag har jag varit i kontakt med min kontaktsjuksköterska på Södersjukhuset och vi kom överens om att det inte är akut för just i dag, men hon ska prata med min läkare (som kommer tillbaka från semester på måndag). Någon gång under nästa vecka kommer läkaren att höra av sig till mig.

Innan febern slog till i går hade jag träff med en audionom på Audica. Vi diskuterade hörapparater och provade några olika. I mitten av augusti ska jag dit för att testa mina apparater. Spännande!

Även om det känns lite tufft med dessa febertoppar, så är jag vid gott mod...och jag har örnkoll på läget, det syns va?


För övrigt rullar det på med ömtålig hud och oförutsägbara tarmar - annars är det rätt ok.

Trevlig helg-kram  

Har fått några påminnelser från vänner, som tycker att det är dags att uppdatera bloggen, kul att få känna sig lite saknad   Efter turerna med feber och läkarbesök,så kände jag mig ändå pigg nog att ta en tur ner till Skåne, där yngsta dottern bor omväxlande i Lund och Kåseberga. Den äldsta dottern, med familj, har också ett hus i Kåseberga och under deras semester i Sverige brukar de vara där så länge de kan.
Nu är vi hemma igen efter några mysiga dagar med i Kåseberga. Vi hade turen att pricka in ett par hyfsat soliga dagar där, vilket de inte varit bortskämda med i sommar.

I tisdags ringde läkaren från Vc, efter att ha fått provsvar från urinodlingen. Odlingen visade inte direkt på uvi men däremot hade jag några andra bakterier, som jag har glömt vad de heter. De skulle behandlas med antibiotika, så jag slapp inte ifrån en sådan behandling ändå. Det fick bli en tur till apoteket i Tomelilla men dit skulle vi ändå för barnbarnen skulle handla något på "Bo Ohlsson" (lågprisvaruhus, ungefär som Gekås i Ullared) för sina sparpengar. Tack och lov räckte det med leksaksavdelningen! Och så blev det lunch där hos "Pölsemannen", barnbarnen åt köttbullar och mos för 10 kronor. De är billiga i drift de där ungarna    

Lite meckigt är det med mina toalett-bestyr när man är borta, men det har funkat hyfsat med lite hjälp av mina "stopp-tabletter", men det gör ju också att det blir lite obalans i det egna systemet. Men nu är vi hemma och tarmarna får leva sitt eget liv igen...
Huden har kanske blivit lite eftersatt, så nu är huden röd i ljumskarna igen, men jag smörjer så det dämpar sig nog snart.

Stockrosorna växer så det knakar i Skåne.

Kram  

När febern lättade kände jag mig genast något piggare, nåväl...inte lika manglad som jag kände mig av febern. Fortfarande lite småmolande med riktigt onda körare emellanåt. Ingen olympiaform alltså.
I går ringde jag till Sjukvårdsupplysningen och hon jag pratade med ansåg att det var Vårdcentralen jag skulle kontakta. Sagt och gjort och i dag har jag varit där och träffat en läkare. Med mig hade jag ett urinprov från morgonurinen. Det visade ingen urinvägsinfektion, men provet ska ändå skickas på odling.

Läkaren ville helst inte sätta in antibiotika om det inte är absolut nödvändigt, med tanke på hur mycket stryk min kropp har fått det senaste året. Om odlingen ändå skulle visa på bakterier, så får det väl ändå bli antibiotika. Men i dag bestämde vi att ha is i magen och avvakta svar. Och under tiden ska jag låta kroppen bestämma takten...jojo...
Läkaren trodde mest på att mina problem kommer från strålningen, bl.a. eftersom dessa "attacker" kommer i cykler.
Läkaren ringer mig så fort hon fått svar. Och om det inte är uvi så tyckte hon att jag ska höra av mig till onkologen på Södersjukhuset och hålla dem informerade.

Den 12 juli förra året var jag halvvägs igenom strålningen, jag hade alltså klarat av omgång 16 av 32!
Tur att jag då inte visste att jag ett år senare skulle dras med biverkningar från det jag gick igenom.

Muntrar upp mig med en bild på skottkärran där det växer så det knakar.


Kram  

Det gäller att ta vara på stunderna! Häromdagen tänkte jag att "nu känns det ändå riktigt hyfsat"! Nu är jag helt klart på g. Jo tjena! Men tänk vad härligt det vore att få skriva lite positivt här i bloggen. Det gör jag väl i och för sig, men det vore ju underbart den dagen som jag kan skriva att det faktiskt ÄR riktigt bra! Önskedröm!
Hur som helst, i morse vaknade jag 04:22 och kände mig lite olustig i kroppen. Jag vände på mig och då började det göra riktigt ont "där nere" (urinblåsan?). Sedan avtog det lite för att sedan komma tillbaka med full kraft. Så där höll det på ett par timmar och jag hann nog tänka både en och två gånger att vi kanske måste åka in till akuten. Men till slut lugnade det ner sig och jag somnade om.
När jag sedan vaknade fanns molandet kvar där nere och så kände jag mig helt manglad i kroppen, så där som när man får feber. Kollade tempen; 37,5 och lite senare 38. Alltså inte mycket till temp (jag brukar ha ca 36.5 på morgonen annars), men tydligen tillräckligt för att slå ut min kropp.
När jag sitter och ska resa mig så känner jag en stickande smärta där nere, alltså precis ovanför ljumskarna eller snarare den vänstra.
I eftermiddag har jag sovit bort några timmar. Men det molar på, inte så som i morse men jag känner av det hela tiden. Jag bestämde mig för att avvakta till i morgon och se hur det känns då.

Jag som hade bestämt mig för att juli skulle bli månaden då jag inte skulle behöva ha kontakt med vården en enda gång...hmmm 

I augusti förra året, när jag mådde som allra sämst efter strålningen ("brännskador" och blåsor som vätskade sig och gjorde ont, så att jag fick gå bredbent och med handdukar till hands hela tiden) fick jag en "smart-box" (lyxbrunch) av yngsta dottern. Varje gång vi har tänkt att utnyttja det har jag åkt på ett bakslag och någon gång var det fullbokat på stället som vi hade valt ut.
Men i går kom vi så iväg! Det var ju i grevens tid, med tanke på hur jag mår i dag! Grillbuffé på Djurgårdsbrunn blev det och till det ingick ett varsitt glas Cava. Vilken lyx! Och eftersom Uffe körde, så fick jag offra mig på hans glas också  


Min syster sa för ett tag sedan att jag kanske gnäller för lite, så att folk inte förstår hur läget verkligen är! Men nu har jag gnällt nog för idag! En sammanfattning om allt som "hänger i" får jag ta en annan gång.
För även om jag är cancerfri, här och nu, så är det en bra bit kvar tills jag får känna mig frisk(are).
Men det är ok...med tanke på hur det har varit...och jag tror nog att ni förstår ändå...

Nu väntar nog sängen igen zzzzZZZZ

Kram