KickisLiv -

Mitt rum här på Furuhöjden är inte stort, men det är ändå ett eget krypin. En säng, en fåtölj, garderob, TV,  skrivbord och en stol. Eget duschrum med toalett förstås. Mer behöver jag inte.
Här är utsikten från mitt rum. Den skarpögde kanske ser att det är en "fågel-skit" på fönstret...kanske lite symboliskt med tanke på var min cancertumör satt?  




Jag trivs bra här och de andra i "cancer-rehab-gruppen" är trevliga, vi har kul ihop.
Vårt dagliga schema är fullt med olika aktiviteter, men man kan såklart säga ifrån om det blir för mycket. Då kan man ta sig en "håltimme" för vila i stället.
Bassängträningen i går hade jag sett fram emot. Men i går var mina tarmar på ett uruselt humör med många toalettbesök, så när det var dags för vattengymnastiken på eftermiddagen var jag ganska skinnflådd i baken och blödde lite, så av hygieniska skäl var jag tvungen att avstå. En ofrivillig håltimme alltså *morr*
I morgon är det bassängträning igen, så jag hoppas att jag ska kunna vara med då.

Kram  

I mitt förra inlägg fick jag en bra kommentar av Eva att hon via mig fått en puff att söka för liknande besvär men att de hos henne inte funnit någon tumör.  Bra Eva och tack för att du påpekar att det inte alls behöver vara cancer om man har de beskrivna symptomen. Men man ska absolut söka för det för att kunna utesluta cancer!

I går förmiddag checkade jag in för cancerrehabilitering på Furuhöjdens Rehabiliteringshem, där jag blev väldigt väl välkomnad och omhändertagen. Det är som ett allinclusive-hotell (eget rum) men med välgörande aktiviteter nästan hela tiden.
Vi är en liten grupp på fyra kvinnor, som alla behandlats för olika cancertyper. Många olika aktiviteter erbjuds vi av Furuhöjdens mycket trevliga och kompetenta personal.
Fullt program är det, men man får ju själv välja vad man orkar och kan.

Redan nu känner jag att det här blir bra!

Kram  

Jag har ju hotat med att jag skulle återkomma till boken "Cancerland tur & retur" och i dag är ett sådant tillfälle när jag gör det.


Ur boken:
"Det är kallt ute, havet dånar i bakgrunden, jag är hemma i stugan och reser mig från matbordet. I samma stund känner jag att något trycker mot ändtarmen. Något löst som vid diarré. I toalettstolen droppar färskt blod, rinner som klarröda rännilar utmed toalettstolens vita porslin och blandas upp med vattnet.
Jag stillnar. Jag blir rädd.
Avföringen som sedan kommer är inte lös, jag har inte diarré, men det finns tydliga inblandningar av röda, färska blodklumpar.
Något är definitivt inte som det ska."

Detta känner jag så väl igen. Känslan när jag tittar ner i toalettstolen och det ser ut som om jag har slaktat en gris...

Karin W skriver vidare:
"Vid närmare eftertanke har jag haft ändrade avföringsvanor en längre tid, osäkert hur länge, vilket jag vet kan ha med tumörer i tjocktarm och ändtarm att göra. Ojämn konsistens, fastare avföring växelvis med lösare, lite slemmigt ibland. Dessutom har tiden på dygnet då jag behövt gå på toaletten ändrats till direkt på morgonen före frukost.
Kanske har det varit så sedan ett halvår tillbaka, kanske längre tid än så? Det är lätt att blunda. Vid något tillfälle i höstas noterade jag en mindre mängd blod på toalettpapperet, men då var inte tiden mogen. Jag slog det ifrån mig. En ytlig spricka eller så, tänkte jag fast jag mycket sällan haft sådana bekymmer tidigare.
Jag lägger locket på.
Så gör många av oss."

Precis så var det!
Skillnaden mellan Karin Wahlberg och mig är att hon tog tag i det direkt efter första "blodstörtningen" medan jag tänkte att: "det slutade ju blöda!" Så gick det en tid och det hela upprepade sig. Gång efter gång. Jag försvarar mig lite med att författaren är ju även läkare, så hon förstår väl bättre än en pensionerad lärare  
Och det där med ändrade avföringsvanor, jag tyckte att det var ganska bra att plötsligt få gå på toaletten direkt på morgonen. Praktiskt!

Jag vill dock påpeka att jag inte grämer mig  över att jag dröjde med att söka vård, vad skulle det hjälpa? Mitt motto i livet är inte att gräma mig över sådant som jag inte kan göra ogjort.
Det är som det är och det blir som det blir! Som jag skrivit tidigare; blicken är rakt fram!

Som sagt, jag grämer mig inte över det, men kanske kan min historia hjälpa andra till att inte göra samma misstag som jag gjorde. Dvs. OM det blöder från ändtarmen, sök vård direkt!!! Ställ inte din egen diagnos (som jag gjorde) att det "nog" är hemorrojder. Jag har  aldrig besvärats av hemorrojder, varför skulle jag plötsligt ha fått det? Jag menar, hur kunde jag tänka så?
Ja, just det...det var det där med att "lägga locket på".
Om jag inte tänker på det så finns det inte!

En grej, som jag nog inte har nämnt på bloggen tidigare är att jag ibland blir "öm i tänderna", det har ofta kommit i samband med mina febertoppar, men även vid andra tillfällen. Att jag kom att tänka på det just nu är att det har varit så sedan någon vecka nu. Det ömmar/gör ont när jag äter och det är inte bara en tand utan det är tänder på båda sidorna och både i över- och underkäken. Märkligt!

Jag nämnde för en dryg vecka sedan att jag hade ont i höger sida, precis under revbenen. Det fortsatte så i veckan och ibland bakåt ryggen, på samma sida. Jag började känna igen symptomen! Det har alltså inget med biverkningar att göra, åtminstone inga biverkningar från strålningen.

Så här är det; 2005-2006 hade jag ganska många gallstensanfall och det visade sig att min gallblåsa var full av sten. Hehe, låter som ett helt stenröse!   Det blev operation då och de tog bort hela gallblåsan genom "titthål" och efter det var det frid och fröjd. Efter ganska många år fick jag plötsligt liknande "anfall" och sökte då akut för det. Efter många undersökningar och röntgen kunde läkarna inte säga annat än att det var "kramp i gallgångarna" och det gick sedan över efter någon vecka, tack och lov...för det gör ont. Inte lika ont som gallstensanfall, men nog så irriterande ont.
Jag inser nu att det är just DET, som jag har haft under någon vecka. Men nu har jag inte känt av det på ett par dagar så det kanske har gått över för den här gången *peppar peppar*

Kram  

Sakta, men säkert, försöker jag återta makten över mitt liv och gör vad jag kan för att återgå till vårt sociala liv. Jag orkar inte hur mycket eller hur ofta som helst och visst är jag begränsad pga. mina bråkiga och oberäkneliga tarmar, men jag försöker planera min tid. Toalettbesöken kan jag dock inte planera, tyvärr!   Och det gör maktövertagandet lite komplicerat, men målsättningen och blicken är rakt fram!
Häromdagen skrev jag ett citat på FB:
"Låt bli att se dig om.
Det är inte det hållet du är på väg åt."
/Okänd

Den här bilden skulle kunna illustrera det citatet, tycker jag.
Oftast klarar jag av att inte grotta ner mig i det eländiga dryga år, som nu ligger bakom mig utan jag blickar framåt...och är lite nyfiken på vad som döljer sig bakom kurvan där framme.
Ibland tittar jag dock på hur det var för ett år sedan, men det är mest för att se att det verkligen går åt rätt håll. Vid en jämförelse så blir det ganska tydligt!

I måndags ringde min cancerläkare och sa att magnetröntgen inte visade på något onormalt. Skönt! 
Hon kan dock inte förstå varför jag får mina återkommande febertoppar och det onda i urinblåsan, men hon säger att det ändå troligtvis är en släng av urinvägsinfektion. Om det händer igen ska jag höra av mig.
Jaja, hoppas verkligen att det inte kommer igen och att all annan "skit" blir bättre - jag vill bara bli frisk, det är allt jag begär!!!

Kram  

I går var vi på 75-årskalas ute på Dalarö. Eftersom festen var vid en sommarstuga så var vi glada över att morgonens regnande övergick i betydligt finare väder med en hel del sol. För min del var det extra bra eftersom min (cellgiftsorsakade) hörselskada gör sig något mindre påmind utomhus.
Många kalasgäster och en toalett, det kräver sina förberedelser för min del. Jag fick alltså preparera mig med några "stopp-piller" så att tarmarna skulle hålla sig lugna, vilket de också gjorde.
Jag är mycket glad över att det fungerade så att jag kunde vara med på kalaset, som var jättetrevligt! Och vi serverades väldigt god mat!



Jag har ännu inte blivit uppringd av min cancerläkare så jag får fortsätta vänta även denna vecka. Vad jag väntar på? Jo, att få svar på om magnetröntgen visade något, förhoppningsvis ett bra besked. Men jag vill ju gärna veta vad mina febertoppar och det onda beror på.
De senaste dagarna har jag haft lite småont i höger sida, precis under revbenen. Ingen aning om vad det kan vara och om det har något samband med allt annat. I natt gjorde det så ont att jag vaknade av det och hur jag än vände mig i sängen så gjorde det lika ont och det var tji att somna om. Till slut gick jag upp och tog en smärtstillande och så småningom la det onda sig så att jag kunde somna skönt på kudden igen. Och i dag har jag bara känt lite svagt av det, nästan så att jag kan låtsas som att det inte finns...
Behöver jag säga att jag är rejält trött på allt konstigt, som händer med min kropp?
Men jag är i alla fall cancerfri och det är jag glad och tacksam över.

Kram