KickisLiv -

Varför måste det vara så krångligt ibland? Med det tekniska alltså. Sedan en tid har det kommit upp ett meddelande när jag har loggat in på min blogg. Det är information om att jag snarast borde klicka i en ruta som ändrar min bloggsida från http till https. Och en lång informationstext om fördelarna med det, bl.a. att det blir bättre för mina eventuella läsare. Hmmmm....jaha?   Så nu har jag alltså ändrat till https och hoppas att det inte ska medföra några problem att läsa bloggen, säg till i så fall. För jag bara gjorde som det stod utan att egentligen riktigt fatta varför. Och ändå har jag tidigare ansett mig vara hyfsat normalbegåvad, men nu börjar jag tvivla på den saken 

I förra veckan fick vi veta att min äldsta dotter, som bor i Tanzania, lite hastigt påkommet skulle komma till Sverige på en snabbvisit pga. arbetet. I lördags landade hon och var här hos oss till söndag kväll, då hon åkte in till stan för att vara nära arbetsplatsen i Sthlm.  Efter några intensiva arbetsdagar är hon nu på väg tillbaka till sin familj i Tanzania. Så mysigt att få rå om henne lite  

Och i går kväll fick vi rå om Uffes äldsta dotter under några timmar när vi intog middag tillsammans på en restaurang i närheten.  

Framöver börjar det dra ihop sig, den 3 oktober ska jag till tandläkaren för problemet som uppstått i framför allt en tand, som Södersjukhuset tidigare påtalade efter att de i januari gjorde en "helscanning" av mig. Men den gången såg sedan tandläkaren ingenting som var fel. Men nu känner jag att något är fel, så det känns bra med tandläkarbesöket.
Den 9 oktober är det dags för återbesök med undersökning hos min cancerläkare. Alltid en spänd känsla när dagen för återbesök närmar sig, var 3:e månad.
Den 11 oktober är det så dags för att få hörapparaterna, det ser jag fram emot.
Dessutom väntar jag i dagarna på att få en kallelse från min husläkare för den årliga kontrollen av blodtryck och sköldkörteln.
Och sedan lär det väl bli några återbesök hos tandläkaren har jag en känsla av!
Det är mycket nu!

För övrigt så är jag fortfarande väldigt fixerad vid var det finns toaletter...och hur många  Och så smörjer jag min hud, som fortfarande blir väldigt röd i strålningsområdet. Det kommer och går...

Rosor och andra blommor börjar sjunga på sista versen nu. Här en bild på "Rhapsody in Blue", ser ni snigeln som gömmer sig där?



Inte minst för min egen skull kommer jag att fortsätta skriva här, men kanske att jag inte alltid länkar till bloggen via Fb - jag får se.

Kram  

Efter att länge ha svävat i ovisshet huruvida jag skulle kunna utnyttja min flygbiljett ner till NL, och kusinträffen, så kom vi i alla fall iväg, syrran och jag. Det kändes ok men man vet aldrig, det har hänt förut att något plötsligt poppat upp. Efter mellanlandning i Köpenhamn landade vi på den lilla flygplatsen Eelde strax söder om Groningen. Där stod en hyrbil och väntade på oss, vi packade in våra väskor och körde mot Martini Hotel, som ligger centralt inne i Groningen. Jag hade "tomtom" med mig, dock med lite gamla kartor. Väl i Groningen såg vi att vi närmade oss hotellet men sedan fick vi krångla oss hit och dit på gatorna men vi kom liksom aldrig fram. En gång sa tomtom att vi var framme, men då var vi på hotellets baksida och där kunde vi inte parkera. Självklart frågade vi och folk visade oss var hotellet låg, men hur vi än bar oss åt så körde vi bara runt runt. Enkelriktat här, endast cyklister där, bussfiler osv. Vi såg hotellet men kunde inte ta oss dit pga. allt detta.
Eftersom det var jag som körde fick jag till slut besluta mig för att slå mig in på den brottsliga banan, så jag förvandlade oss till en cykel och körde på en cykelbana i ca 8 meter - enligt oss det enda sättet att komma till just den gatan. MEN när vi väl kom dit visade det sig att åt det hållet, som vi skulle,  fick det endast köra bussar! När jag ändå var inne på det olagliga så förvandlade vi oss raskt till en buss och vips, så var vi framme vid hotellet! Och ingen polis i sikte *pust*
Vi övernattade två nätter på hotellet och på torsdagen träffade vi en holländsk vän, vi var på Groninger Museum bl.a.
I fredags körde vi ner till Wierden och till bungalowbyn "Hoge Hexel" där våra kusiner hyrt ett stort hus för helgens kusinträff. Där har en del gått långa vandringsleder, inget för oss. Vi och några till har besökt ett par museer. För övrigt har det fixats mat, spelats spel och framför allt en massa prat och skratt.
Så himla trevligt att träffa kusinerna och att ibland komma ner till landet, där vi har våra rötter. Vi har ju inte en enda droppe svenskt blod i våra ådror! 


Hur har det gått hälsomässigt då? Jorå, det har funkat ganska bra. I huset för kusinhelgen delade syrran och jag rum och vi hade ett duschrum i anslutning till vårt rum. Så jag kunde duscha och smörja min känsliga hud i lugn och ro. Det fanns två toaletter i huset, så jag behövde inte känna stress när jag under en och samma förmiddag fick besöka/blockera toaletten tre gånger.
På flygresan, i båda riktningarna, tog jag "stopp-tabletter" så att tarmarna höll sig lugna. Vill inte riskera att behöva blockera en flygplanstoalett i sisådär 20-25 minuter!

Före NL-resan har jag varit på provtagning samt på datortomografi. Svar på det får jag hos min cancerläkare den 9 oktober.

I tisdags hade både Uffe och jag en bokad tid på "Hörab", så nu har vi hörapparater på gång båda två. Den 11 oktober ska vi tillbaka för att få hörapparaterna. Både Uffe och jag valde apparater som har uppladdningsbara batterier, så vi har också beställt två "laddningsstationer".

I januari i år gjordes en helscanning av mig och då såg man två saker, dels detta "något" i min buk som man sedan höll på och försökte ta stickprover på under hela våren. Dessutom såg man något vid en tandrot längst bak i överkäken. Jag gick då direkt till min tandläkare, som dock inte kunde se något konstigt. Men nu känner jag att det är något konstigt! I samband med varje tillfälle då jag fått dessa märkliga febertoppar så har jag bl.a. känt mig öm i käkarna/tänderna. Men det har gått över en tid efter att febern gått ner. I samband med att jag åkte på cancer-rehab, i slutet av augusti, blev jag åter öm i käkarna/tänderna. Så småningom lugnade det ner sig men inte i en tand längst bak till vänster i överkäken. Den är öm och det gör ont när jag tuggar på den, så jag har fått tugga försiktigt och på andra sidan. I förra veckan bokade jag en tid hos min tandläkare, så den 3 oktober ska jag dit.
Alltid är det något *suck*

Men annars mår jag ganska ok. Bortsett från den onda tanden. Och bortsett från huden som av och till blir knallröd i det strålade området. Och bortsett från mina tarmar som lever sitt eget och oberäkneliga liv!

Kram  

I går var jag på "tjej-lång-lunch". Vi bjöds på jättegod mat och hade en väldigt trevlig eftermiddag.
Högt och lågt! Många glada skratt blev det  
Det är mycket som ska ske mellan 3-månaderskontrollerna! För en tid sedan var jag på magnetröntgen, men det var en extra röntgen för att kolla upp något. Precis innan jag åkte till Furuhöjdens cancerrehab var jag in på Vårdcentralen och tog några blodprover, de proverna togs inför dagens datortomografi. Och dagens datortomografi gjordes inför 3-månaderskontrollen som är i början av oktober.
Det är mycket att hålla reda på ibland 

Det har alltid varit svårt för vårdpersonal att ta blodprov på mig. Om de hittar en åder så slinker den lätt iväg och de får sticka på nytt. En ung tjej på vår Vårdcentral är helt fenomenal på att ta blodprov, hon missar aldrig och det blir aldrig några märken efteråt. Men när jag var där senast och tog prover, så var det inte hon som stack mig. Blåmärket efter det sticket har nu börjat blekna något!
Vid dagens datortomografi skulle det sättas en "infart" som man får kontrastvätska igenom. Det gick inte bra i armvecken så hon stack vid handleden i stället, så nu har jag ett blåmärke där i stället!
Men men, sånt kan man ju stå ut med bara man får bli frisk och rask  

Datortomografin skulle göras på Ersta sjukhus på söder i Stockholm. Normalt tar det ca 20-25 minuter att köra dit men med tanke på den tidiga morgontimmen så åkte vi så att vi hade 1h 45 min på oss. Gott om tid, tänkte vi! Vi hann inte så långt på motorvägen in mot stan förrän det började tjockna i trafiken (ovanligt tidigt för att vara normala infartsköer) och strax efter kom trafikrapporten. En olycka en bit fram och två körfält avstängda! Ja, det tog oss en bra stund för att komma vidare.
Sedan var det ovanligt trögt före Liljeholmsbron och vid Hornstull.
Med några sekunder tillgodo släppte Uffe av mig utanför Ersta sjukhus entré *pust*

Allt gick dock bra och på hemvägen kunde vi pusta ut och stannade till på ett fik och tog oss en kopp kaffe och en smörgås. Det var vi väl värda?

Efter två veckors vistelse på Furuhöjden där jag haft "skavande" kläder på mig hela tiden (kläderna är jättemjuka men min "skadade hud" nertill tycker att allt skaver) så blev jag knallröd i ljumskarna igen, men jag smörjer och smörjer och jag tror att det börjar blekna lite nu.

Kram  

Mitt på dagen i går var det dags att lämna Furuhöjdens cancerrehab. Även om det var skönt att komma hem så kändes det lite vemodigt att lämna de nya vännerna i vår grupp och även de som arbetar där. Alla, som har jobbat med oss, har varit helt fantastiska.
Under dessa två veckor har det varit program, som är bra både för kropp och själ. Gruppsamtal med kurator, enskilda samtal med kurator, basal kroppskännedom, skapande verksamhet, cirkelträning och andra stärkande övningar i "gympasalen", vattengympa, stavgång. Dessutom har vi blivit bortskämda med att bara gå och sätta oss vid dukat bord. Att vi i vår lilla "rehabiliteringsgrupp" (fyra personer) har följts åt genom dessa aktiviteter är ytterligare en mycket stärkande, viktig och trevlig del i det hela!

M.a.o. en väldigt bra och välgörande blandning av en massa olika "må-bra-aktiviteter", som förhoppningsvis ska hjälpa oss på vår väg mot att bli friska och starka. Men nu får vi jobba vidare på egen hand med det som är påbörjat.

Det där med frukostbuffé och dukat bord kan man väl glömma nu när man är hemma igen   men annat ska jag fortsätta med i den mån jag kan.
Sagt och gjort; i förmiddags förvandlades vårt vardagsrum och hall till en träningslokal (praktiskt och nära till toaletten   ).  Det blev cirkelträning  med grejer,  som faktiskt fanns i våra gömmor.
Gåband, träningsboll, gummiband, balansplatta och stepbräda (hihi, vår trappa får fungera som en sådan, även om jag får hoppa över den ett tag för jag är "övertränad" (hahaha!!!) och har fått ont i ena hälsenan). För tusan, jag glömde ju hantlarna i dag! Jag hade ju tänkt fylla två petflaskor med vatten, så kan de fungera som hantlar!
Två varv blev det i dag, 1,5 minut på varje "station". Kan tyckas som lite, men ni vet "alla bäckar små". Jag måste vara lite försiktig och tänka mig för med tanke på mitt "ME-syndrom".

Jag hade hoppats på att få med mig Uffe på cirkelträningen, men han valde att titta på mig i dag. Vi får väl se om han ansluter sig till träningen i morgon.

Trevlig helg!
Kram  

I morgon har vi rehabiliterats klart, tiden går fort när man har kul. Vi  fyra i gruppen är rörande överens om att det har varit två helt fantastiska veckor. Det har varit en mycket bra och välgörande blandning av olika aktiviteter, både för kropp och själ så att vi nu ska kunna ta väl hand om oss själva i vår fortsatta rehabilitering mot ett friskt liv.

Men visst har vi knorrat ibland när sjukgymnasten har kört hårt med oss, men det har varit mest på skoj. Hon har varit helt fantastisk på att peppa oss och plocka fram alternativa redskap och övningar om det varit något som någon av oss inte har kunnat göra.

Det här pusslet på 500 bitar har Anna i vår grupp lagt, med lite assistans från oss andra. Men det är hon som har gjort grovjobbet. Pusslet var i 3D, så det var lite annorlunda att lägga de färgskiftande bitarna.



Mina tarmar har skött sig "så där", några gånger har jag fått lämna gruppen för att det blev bråttom. Och någon gång fick jag på "träningen" göra sittgympa eftersom jag var så gasfylld att jag kände mig som ett vandrande gasverk och var tvungen att sitta för att inte förpesta luften för de andra  
Vissa dagar har det blivit många toalettbesök men ofta har jag lyckats pricka in det mellan ett par aktiviteter.

Trots att jag har trivts så bra här med både personalen, aktiviteterna och gruppen så känns det ändå skönt att  komma hem i morgon. Så nu är det slut på friden, Uffe  

Jag känner mig alltså helnöjd med rehabiliteringen här och åker i morgon hem stärkt av vistelsen här  

Kram