KickisLiv -

Nu har det gått sex dagar sedan sista dagen med antibiotika - ingen mer uvi-känning så det känns bra!
Jag har fortfarande lite hosta, som hänger i efter influensan, så jag får avvakta med bad ett tag till.

Vi varvar någon aktivitet med dagar mer hemomkring, för när vi åker iväg någonstans eller går ut och äter så tar jag ibland sådana piller för att stoppa upp tarmverksamheten tillfälligt. Häromdagen var jag hos frissan och det var ju ett sådant tillfälle. En annan dag var vi iväg till Puerto de Mogán och då tog jag också sådana piller.
Här är förresten en bild från pittoreska Puerto de Mogán.


Efter en sådan "pillerdag" måste jag alltså ha hemmadagar, så att tarmsystemet kommer igång igen.

Vädret här är som svensk sommar, fast lite stabilare. Det har blåst en del, vissa dagar är vindarna behagliga men en del dagar är vindarna riktigt svala, så då gäller det att hitta lä. Ett par-tre dagar har det varit mulet och vi har varit här i dryga månaden nu.

Vi trivs riktigt bra med att vara här, det är så skönt att slippa en massa tjocka vinterkläder. Vi tar dagarna som de kommer och gör det som faller oss in.
Because we´re worth it      

Kram  

I går var sista dagen för den starkare antibiotikan, som jag fick för urinvägsinfektionen - och nu känns det bättre. Och nu får det banne mig vara slut med besök på "sjukstugan" och därmed basta!!!

Vi har ett par svenska  grannar här i bungalowområdet och de är också här en längre tid. De har hyrbil och frågade om vi ville hänga med till Puerto de Mogán i dag. Klart att vi ville. Det fick bli det jag kallar "stopp-tabletter" för mig för att slippa toalettbesök, svårt att åka på utflykt om det plötsligt tränger på och det inte finns någon toalett i närheten.

Min hud i underredet mår lite så där emellanåt, men jag är på och smörjer så fort huden blir irriterad och röd.

Vi har varit här i en månad nu och jag har ännu inte badat en enda gång i poolen. Först var jag ju sänkt av influensan och fortfarande har jag lite envis hosta, men inte så farligt nu. Och så urinvägarna då, så det har inte varit läge för några bad än för jag vill inte äventyra något med min hälsa! Men jag längtar efter att få simma några längder.

Vädret är lite omväxlande här, det är ju vinter   Det har blåst en del och vissa dagar har vindarna varit ganska svala. Vissa dagar skiner solen och vissa dagar är det växlande molnighet. Och ibland har det varit helt mulet. Som häromdagen och då passade den där snubben på att klättra upp och frisera en palm här.


Kram  

I går tyckte jag nog att det hade vänt med urinvägsinfektionen. Att jag tyckte/trodde det var nog mest min "goda vilja" eller önskan att det skulle vara så. I dag var jag sämre och definitivt även sämre än i lördags när jag först sökte för uvi:n  
Så det blev återbesök på sjukstugan och läkaren sa att oftast blir man bra av den antibiotika jag fick i lördags, men nu satte hon in lite tyngre grejer. Nu hoppas jag att jag blir av med detta fortare än kvickt.
Fick en kommentar på FB från en vän, som jag träffat i samband med cancerbehandlingarna. Hon behandlades för samma cancertyp som jag. Hon var nu inne på sin 4:e uvi på 5 månader och det är väl ungefär samma sak för mig, eller möjligtvis att det är min 5:e uvi sedan i somras. Uvi är ingen ovanlig biverkning efter att man strålats för analcancer.
Men det får väl ge sig någon gång!!! Och inte komma tillbaka!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

De som känner mig vet att jag för ganska många år sedan, efter en långvarig TWAR-infektion, drabbades av den kroniska sjukdomen ME/CFS (ibland lite vårdslöst kallad för "kroniskt trötthetssyndrom"). Detta är en sjukdom där man drabbas olika hårt och där man mycket ofta får kämpa för att få förståelse inom vården, men ibland även från sin omgivning. 
ME är en sjukdom som inte syns på utsidan. Man kan inte heller se på utsidan av en bil om batteriet är slut!
Jag har under mina år med denna sjukdom haft många djupa dalar, men också perioder där jag varit lite piggare. Dock har jag aldrig varit så dålig att jag blivit helt sängbunden och avstängd från yttervärlden. På senare år har jag blivit bättre på att stå upp för mig själv och säga ifrån om saker, som inte fungerar för mig. Jag har också lyckats ganska bra med att få en hyfsat bra balans mellan "aktivitet och vila". Sedan kom ju cancern och ställde allt på huvudet, men det är ju en annan historia.
För mig har sjukdomen varit ungefär som en begynnande influensa, som aldrig bryter ut ordentligt och går över + lite andra symptom av och till...besvären går oftast i skov.

Men många ME-sjuka har det värre än så; de är så sjuka att de ligger i sina sängar de flesta av dygnets timmar, en del med mörkläggning för att deras ögon inte tål ljuset. De klarar inte av vardagliga saker som att äta och duscha, för det tar för mycket på den ork som inte finns.
Vi ME-sjuka har en egen patientförening och en FB-grupp. Fikaträffar för de som orkar, för att peppa varandra.
En av de första jag kom i kontakt med när jag hittade till ME-patientföreningen var en ganska ung tjej, som heter Anne. En tjej med ett mycket stort hjärta och ett stort engagemang för att påverka politiker och sjukvården till att ta vår sjukdom på större allvar. Anne har gjort så mycket för oss andra ME-sjuka, trots att hon varit mycket sjuk, mycket sjukare än de flesta av oss.
På senare år har hon bara blivit sjukare och sjukare och levde i "husarrest" i sin lägenhet. Och vården har inte förmått att kunna hjälpa henne att få tillbaka sitt liv, inte ens att bli något lite bättre.

I går fick jag veta att Anne inte orkade längre. Hon hade bestämt sig, sökt och fick "assisterad hjälp till självmord" i ett annat land.
Det gör så ont i mig att sjukvården inte klarar av att göra livet något lite lättare för oss med ME i allmänhet och för de svårast drabbade i synnerhet.

Anne, nu är du smärtfri men det är inte på det vis vi alla tänkt oss! Vi önskar ju att det ska forskas mer och att vi ska kunna få bättre vård!
Du är så saknad  

I vänsterkanten, långt ner, här i bloggen har jag lagt in en länk till en artikel på Metro om just Anne - och ni som läst hela vägen hit och även läser länken, ni kommer att känna igen Anne framöver, för det kommer att skrivas mycket om hennes död i olika tidningar...

Kram  

Vad trött jag blir! Varför kan jag inte få känna mig lite pigg och hyfsat frisk? Dessa evinnerliga grejer som dyker upp pga. att min kropp är så skör.
Ja ja, influensan som jag insjuknade i precis när vi kom ner, det är sånt som drabbar många. Jag är inte ensam om att ha tillbringat julveckan i sängen.

I några dagar har jag nu känt av att det har varit liiiite svidigt när jag kissade, men det var så lite att jag avvaktade och tänkte att det ger nog med sig om jag dricker lite citronvatten. I går kväll kände jag att det blev värre och förstod att det inte kommer att ge med sig. Så i förmiddags var det bara att tåga iväg till Läkarmottagningen igen.
Ja, det var ju bara för läkaren att konstatera det jag redan visste, dvs. urinvägsinfektion. Så nu är det antibiotika igen *suck*
Jag vet, det är många som drabbas av urinvägsinfektion och det går över! Men det är ju detta att jag nästan hela tiden drabbas av olika saker, de flesta som en följd av mina cancerbehandlingar.
Hehe...inte influensan förstås  
Urinvägsinfektion hade jag en gång i 20-årsåldern och sedan dess har jag inte haft det förrän direkt efter strålningen, sedan har det ju poppat upp uvi lite nu och då.
Om besvären inte har gett med sig på måndag ska jag komma tillbaka.

I går kväll var det dags för fyrverkerier här igen och i dag har spanjorerna fest, sin stora julfest, där de firar de tre vise männen. Detta innebär att mycket är stängt i dag, t.ex. apoteken. Så vi fick dra iväg till San Agustin, där ett apotek var öppet. Så då fick vi förena nytta med nöje, dvs. det fick bli en trevlig utflykt. Vi har bara varit i San Agustin någon gång förut, så det var trevligt. Efter apoteksbesöket lunchade vi på ett ställe som heter "Panorama"  med en vidunderlig utsikt över havet.

Bland annat såg vi dessa två uppe i luften! Hua, tänk er att sväva där uppe i en lina från den lilla båten!?! En sådan färd gjorde Uffe när vi var i Dominikanska Republiken för ett antal år sedan!!! Men han gick nog och samlade mod i nästan två veckor innan det blev dags.

Kram  

Nu har året 2017 gått till historien och jag ser fram emot ett friskare  2018. Jag vet inte om det blir så, men det är vad jag måste och vill tro.

Nyårsafton firade vi lite lugnt och stilla. Vi gick ut och åt trerätters på ett ställe, maten var ok men efterrätten höjde totalomdömet för nyårsmenyn.


Sedan drog vi oss "hemåt" och vid 12-slaget gick vi ut och beskådade fyrverkerierna. Ojojoj, "här ska det inte snålas" hade nog barnbarnet Ella sagt - för det var helt otroligt vad mycket pengar som gick upp i rök här! Vad vi har förstått så är det olika hotell som vill överträffa varandra vad gäller nyårsfyrverkerierna.
Kvällen efter var det fullmåne!

Hälsan då? Influensahostan hänger i lite envist, men den drar sig tillbaka mer och mer för varje dag.
För övrigt så får jag tänka mig för när vi ska iväg någonstans; vill ju gärna ha varit på toaletten innan jag går någonstans. Det är i och för sig ingen garanti, men lite säkrare känns det ju då.
Huden rodnar ibland och då får jag smörja direkt.
Och min "strålskadade" rygg begränsar mig ju en del, svårt med längre promenader men jag undviker inte att gå, försöker att tänja lite på gränserna - och jag har ju mina kryckor och Uffe att hänga på när det blir riktigt besvärligt.

Men det känns gott för kroppen att vara här i värmen    

Kram