KickisLiv -

Inbillningsfrisk, det "fenomenet" har jag skrivit om tidigare i min blogg men återkommer till det. Inbillningssjuka har man ju hört talas om. Men motsatsen nämns inte så ofta, eventuellt för att det kanske inte finns ett sånt ord?

Men för mig är det ett verkligt ord, för jag kämpar varje dag med att försöka vara lite inbillningsfrisk. När jag vecka efter vecka skriver om mina biverkningar, som jag aldrig blir av med, så funderar jag på vad "folk", som läser min blogg, tänker. Jag ser att det är många som läser bloggen, men jag vet ju inte vilka ni är. För numera är det inte så många som ger respons (förutom några tappra).
Men, å andra sidan, vad ska ni skriva eller säga? För det är ju i stort sett samma gnäll hela tiden, huden blir röd, ibland något bättre för att sedan åter bli röd. Tarmarna jävlas med mig, så att jag blir väldigt begränsad i vad jag kan göra. Och ryggen spökar och värker när jag står och går. Feber och infektioner av och till. Och att jag väntar på kallelser hit och dit. Klart att folk blir trötta på att bara läsa/höra om samma sak hela tiden.

Men ni ska veta att när jag fortsättningsvis svarar att "det är bra", så är jag egentligen bara lite inbillningsfrisk.
Den dagen när jag är av med all skit, DÅ kommer jag verkligen att basunera ut det...för en av mina högsta önskningar är att jag ska få säga att "det är bra"! På riktigt!

Bloggandet har varit mitt sätt att bearbeta det som hänt och händer, att bringa ordning i mina emellanåt förvirrade tankar. Och ni ska veta att era reaktioner och kommentarer här på bloggen (och på andra sätt) har verkligen peppat och lyft mig igenom det helvete jag har gått  igenom. Familjen och närmsta vänkretsen betyder ju oerhört mycket, men jag har även fått mycket respons och pepp från många, som jag inte känner närmare.

Som ni kanske förstår av ovanstående, så kommer jag inte att uppdatera bloggen så ofta i fortsättningen, utan jag återkommer när jag vill dokumentera något som händer.  
Kram så länge  

I går påminde mig en kompis om att det den 3 augusti var 2 år sedan jag fick min sista strålningsdos, det hade hon noterat i sin almanacka. Och visst har hon rätt!
Jag minns så väl när Uffe och jag gick från strålningsenheten genom den långa korridoren för sista gången, vilken "frihetskänsla" på något vis. Jag kunde visserligen knappt gå pga. mina "brännskador" (sår och vätskande blåsor) och mådde verkligen skruttigt...men tänkte att nu är det över och snart är allt borta.  
Jo, tjena!
Visserligen mår jag bättre än jag gjorde då, men inte som jag hoppades att jag skulle göra redan några veckor efter avslutad behandling - och inte ens nu två år senare!  Men jag säger som jag sagt förut: tur att jag då inte visste...för mitt liv är inte som förr. Det betyder inte att det är dåligt, bara annorlunda och knepigt!  Jag får planera och fixa på ett annat sätt. Inte åka någonstans utan att ha min "skötväska" med mig. Och till vissa ställen kan jag inte åka alls, om det inte finns toaletter i närheten. Säga ifrån om saker jag vill, men inte kan, göra.
Men det är jag ju i och för sig lite van med sedan tidigare, efter ett antal år med mitt ME-syndrom...

För övrigt så väntar jag på att Huddinge sjukhus ska vakna upp efter semestertiderna och skicka ut kallelser till mig. Jag väntar ju på kallelser från en infektionsspecialist och från ortopeden. Inget är som väntans tider...

Kram