KickisLiv -

Vår övervintring på Gran Canaria håller på att lida mot sitt slut. Nedräkning pågår och vi har börjat förbereda för packning. På lördag går vårt plan!
Vi har trivts jättebra här och värmen har gjort oss båda gott. Så skönt att slippa vintern. Extra gott har det väl varit för mig, perfekt rehab! Kryckorna kunde jag ställa undan redan efter några veckor och nu använder jag bara stavar när jag går. Har inte så jätteont i ländryggen längre när jag går, däremot när jag står. Men inte alltid.
Alla andra biverkningar finns ju kvar, men det är en klar förbättring. Förutom i dag då, då var det nära ögat. Sluta läs nu om du inte vill läsa "skitsnack". Måndag och tisdag denna vecka, så var det lite stopp i "mitt system" men i går kväll lossnade det. Och så även i morse...OCH i förmiddags!!! Så när vi i dag tog oss en långpromenad så kände jag mig säker på att det var lugnt. När vi kom till "Tropical" längs vägen, så stannade vi och åt lunch. Sedan gick vi vidare mot Playa del Inglés där jag gick in i en affär för att titta på några saker. Plötsligt började det trycka på...och jag kunde inte röra mig ur fläcken för då hade det hänt en olycka! Uffe var utanför, men kom in igen och förstod direkt vad som var på gång. När magknipet lugnade sig lite, kunde jag gå en bit...sedan fick jag stanna och knipa igen.
VAR fanns det en toalett?? I etapper tog jag mig ut och Uffe irrade runt för att kolla var det fanns en toa. Jag kunde ju inte gå så mycket, för det tryckte på så ända in i h-e...vid det laget kände jag hur det var på väg ut, så nöden hade ingen lag! En restaurang, som ännu inte hade öppnat, hade dörren liiite öppen, så där slank vi in utan att någon såg oss - och jag vräkte mig ner på toaletten och Uffe slängde in ryggsäcken (dvs. min "skötväska") efter mig innan jag från sittande ställning reglade dörren. Jäklar vilken explosion!!! Allt släppte och mina händer skakade efter den enorma ansträngningen att försöka hålla mig. Tur att jag har mina lååånga trosskydd, som fångade upp läckaget. Och tur att jag sällan går någonstans utan min "skötväska"!!
När jag sent omsider var klar och gick ut, så stod en kille från restaurangen precis vid utgången och städade, men precis då kom det ett par personer och pratade med honom och då slank jag ut. Haha, undrar om han undrade var jag kom ifrån, det var ju helt mörkt inne på restaurangen.
På en bar utanför satt Uffe med en öl - och jag fick mig också en innan vi tog taxi hem.
Jag var helt slut efter denna pärs och somnade på soffan zzzzZZZZZ

Ja, detta var väl avancerat skitsnack!?!? Och en liten påminnelse till mig själv att mina tarmar inte är helt återställda. Inte än...

Kram      

I dag är det tre år sedan som jag gick ut på FB och berättade att jag drabbats av cancer. Jag berättade om min blogg och jag bjöd in de som ville, att följa mig på bloggen. Många besökare har jag haft på min blogg, och förvånansvärt många fortfarande trots att jag så sällan uppdaterar. Liiiite tråkigt kan jag ibland tycka att det inte är så många som visar att de har läst, för det är klart att jag ibland undrat vilka alla är som jag ser när räkneverket tickar på. Men, jag förstår; inte alltid så lätt kanske att veta vad man ska skriva...

Ett par veckor efter att jag skrev om cancern på FB så började behandlingarna, först cytostatika och därefter strålningen. Jag trodde ju helt aningslöst att när behandlingarna väl är över så återgår livet direkt till det normala, vilket det ju inte gjorde.
Av cytostatikan mådde jag ju inte toppen, men det gick ändå hyfsat. Bortsett från "hörselskadan", som jag fick efter den första "omgången" och fortfarande lider av.
Efter ett par veckor med strålning så började mitt lilla (läs stora) biverknings-helvete. Och det helvetet har hållit i sig väldigt länge, ni som har läst här vet ju. Helvetet med betoning på bråkiga tarmar, sårig och röd hud och strålskadad i hela bäckenet och i ländryggen.
Sen har det ju krånglat med många urinvägsinfektioner och många tillfällen med rosfeber.  Det ena har avlöst det andra!

I år har jag redan gått igenom två tillfällen med rosfeber - och när jag får rosfeber blir jag ruggigt sjuk med en  temp på uppåt 40º.

Men trots det vågar jag mig på att i dag säga att jag just nu mår bättre än på mycket länge! Vinterns vistelse här på Gran Canaria har gjort mig mycket gott. När vi kom hit i november gick jag på kryckor pga. min strålskadade och jäkligt onda ländrygg. Efter några veckor här kunde jag ställa undan kryckorna och går nu med gåstavar. Så skönt att slippa dessa förhatliga kryckor!!!
Visst har jag en del biverkningsproblem kvar, men betydligt bättre än tidigare.

När det snart är dags att åka hem till Sverige igen, så gör jag det med en mycket stor förhoppning om att jag framöver ska kunna "surfa vidare" på den här vågen.
När vi kommer hem så blir det en del läkarbesök bl.a. på onkologen förstås. Men jag tänker att jag ska få positivt besked där.

Men jag känner stor glädje och tillförsikt inför tiden framöver...

Solvarma kramar