Nu var det allt bra länge sedan jag uppdaterade min blogg. Vad kan det bero på då? Är jag helt frisk? Njae, snarare att det har lunkat på. Inget nytt, varken sämre eller bättre tror jag. Eller, det går i vågor.
Inte så mycket att orda om egentligen; jag mår bra på ett sätt MEN jag lever med mina biverkningar och det betyder inte att jag har ett dåligt liv...bara lite annorlunda än tidigare. Lite mer planering och koll på att det finns  toaletter inte alltför långt ifrån mig. Och inte vistas med alltför många personer på samma plats om det bara finns en toalett. Utöver detta med tarmarna även ländryggen, hörseln och huden. Ungefär som jag skrev i min blogg vid förra uppdateringen.

I natt har jag sovit dåligt. Så brukar det vara när jag har en dejt med min cancerläkare, som jag alltså hade i dag.
Vi åkte hemifrån i god tid, som vanligt. Även om vi inte åkte i värsta rusningstrafiken, så vet man aldrig. Och mycket riktigt, när vi passerat Skärholmen på E4:an så blev det stopp och rörde sig sedan mycket långsamt, eller stod helt still. När vi äntligen kommit så långt att vi kunde svänga av mot Södermalm, då var det  många som tog samma väg i hopp om att komma förbi köerna, så vi fick köa länge innan vi passerat trafikljusen efter Liljeholmsbron, vid Hornstull.
Några minuter före utsatt tid  släppte Uffe av mig utanför Södersjukhusets entré och jag sprang (nåja, gick så fort jag kunde) genom korridorerna, anmälde mig i receptionen och sedan vidare i hissen upp till plan 2, där onkologen ligger. Och se; just i dag hade min läkare ropat upp mig på exakt tid, så hon stod i dörrhålet och väntade på mig.
Hon är så gullig min läkare, hon förstår ju min oro inför besöket så hon frågade om jag ville att vi skulle ta undersökningen direkt, så att jag sedan kunde koppla av under samtalet. Klart att jag ville, hoppade så gärna upp på den förhatliga undersökningsbänken med nerdragna brallor.
Efter att hon hade undersökt ljumskar och sedan grävt runt lite i baken, så möttes våra blickar och hon gjorde  tummen upp!!!
Härligt, jag gick igenom besiktningen även denna gång...tjooohoooo  (y)

Under hösten har jag gått på "grupp-rehab" på Sabbatsbergs sjukhus, en gång i veckan i sju veckor. Vi har varit en grupp på nio personer och varje tillfälle har haft olika teman med olika "experter" på området. Det har varit otroligt bra och givande, dels att få höra vad expertisen har att berätta men även tillfällena för diskussion inom gruppen. Alla deltarna har haft analcancer men det har gått olika lång tid efter våra avslutade behandlingar. Många bra diskussioner blev det.
Många saker har "trillat på plats". Först nu kan man ju säga eftersom det är tre år sedan jag blev färdigbehandlad. Men det är mycket att ta in och ta till sig, och ibland går det långsamt att komma till acceptans. Jag inser också mer nu vad det faktiskt är som jag har gått igenom. Och jag börjar, mer än tidigare, förstå att jag nog aldrig blir av med mina biverkningar utan det är bara att gilla läget och göra det bästa jag kan av det jag ändå har, dvs. livet!!!
Men de som känner mig vet ju att jag faktiskt redan gör det. Jag gör det som fungerar för mig och jag får nöja mig med det, även om jag ibland försöker tänja på gränserna lite. Med varierad framgång, kan jag säga...hehe (ni som känner mig vet vad jag menar).  ;-)

Efter detta positiva besked kan vi på allvar börja förbereda för att packa, eftersom vi snart åker söderut för "övervintring", vilket vi naturligtvis ser fram emot. Mycket!

Hej & hå
Kram  <3