Tiden går fort, nästan i expressfart känns det som ibland. Men när jag tänker fem år tillbaka i tiden, så gick en stor del av år 2016 inte så fort, dvs. den tid då jag behandlades för analcancer. Då ville jag verkligen att tiden skulle gå fort, helst ville jag sova mig igenom det hela och sedan vakna pigg och cancerfri. 
Så blev det inte riktigt, visserligen har jag varit cancerfri sedan dess men behandlingarna tog mycket hårt på mig och biverkningarna från dessa dras jag med, vilket begränsar mig i vardagen.
Men vadå? Jag har ändå ett liv, ett bra liv om än annorlunda. 

Hela tiden har Uffe funnits vid min sida, han har nästan varit överdrivet rädd om mig. Men jag kan förstå det, om rollerna hade varit omvända så hade jag så klart agerat likadant. Jag vill ändå poängtera att han har dragit ett tungt lass, det är nog nästan svårare att vara den som är vid sidan av än vara den sjuka!
Familj och vänner har också funnits där, brytt sig och varit förstående över mina begränsningar. Hört av sig för att visa att de bryr sig och vill veta. Sånt värmer otroligt mycket och ger förnyad kraft till att kämpa! 

När ni frågar mig hur jag mår nu, så är mitt svar; "Bra". Eller kanske; "Bra, men..." Det senare svaret kan vara som en gardering från min sida, eftersom jag är ganska begränsad i vad jag kan göra.  

I föregående blogginlägg (hmmm, för nästan 1,5 år sedan) skrev jag mer om mina biverkningar, som jag dras med men de är desamma; 
-  huden i bäckenet
-  tarmarna ofta akut, "skötväska" och koll på var det finns toaletter
-  ländryggen ajajaj
-  återkommande infektioner; urinvägsinfektion samt rosfeber i bäckenet.
-  hörseln va? jag hör inte! Hör endast drygt 40% av det som sägs vid minsta störande bakgrundsljud. 

Som ni kanske redan förstått av min sammanfattning ovan, så står jag i begrepp att sätta punkt för min cancerblogg. Bloggen kommer att finnas kvar, men i vilande läge. Jag tror att det kan betyda otur att ta bort den helt. 

I dag var jag på återbesök hos min cancerläkare på SÖS och jag gick även denna gång igenom besiktningen - yesss! Och i och med dagens besök så är jag härmed "friskförklarad". Risken att åter drabbas av analcancer är nu mycket minimal. 

När jag lämnade min underbara läkares rum i dag sa jag: "Hoppas att jag slipper träffa dig igen" - och så skrattade vi båda två! 

Och nu skriver jag här; Hoppas att jag slipper skriva här igen!

Tack till er som brytt er och följt mig under min cancerresa.
Med denna somriga bild önskar jag er en fin sommar - och var rädda om er! 

Kraaaaam   <3