I dag har jag roat mig igen - med två olika läkarbesök
Kl. 9 var det dags för en träff med en ortoped på Huddinge sjukhus. Tänk att jag alltid har så´n tur att jag nästan bara träffar på trevliga och inkännande läkare, dvs. det var en bra träff med en bra läkare, som konstaterade att jag ÄR strålskadad och jag HAR diskbråck, de nedersta kotorna. Diskbråcket beror inte på strålningen, det är förslitning som kan höra åldern till. Inga klämda nerver i alla fall.
Det strålskadade sitter något längre ner än själva diskarna.
Han undersökte noga och kollade rörlighet mm. Jäklar vad ont det gjorde när han klämde på en del ställen vid ländryggen!
Jag fick lite bassning pga. att jag inte tar så mycket smärtstillande. Jag är ju lite anti vad gäller piller, men ibland måste man ju ge med sig.
Så nu ska jag ta antiinflammatoriska piller varje morgon (och ev. senare på dagen) kombinerat med Alvedon. Nu gäller det bara att min mage tål att ta dessa piller dagligen.
Ska bli ett besök hos en sjukgymnast för att få hjälp med bra rörelser.
Efter det besöket smakade det bra med kaffe i sjukhusets cafeteria tillsammans med ett par vänner som arbetar på sjukhuset. 

Kl. 13 var det dags att infinna mig på Södersjukhuset för att träffa min mysiga cancerläkare. Hon gladdes med mig att det äntligen verkar bli något lite bättre med huden i bäckenet, min hud blir sig kanske aldrig helt lik, men det är inte lika rött och irriterat längre. Och bara det kan man ju bli glad över med tanke på hur det har varit så länge.
Med hjälp av "pulver och piller" så sköter sig mina tarmar lite bättre. När jag blir nödig är det fortfarande akutläge att snabbt komma till en toalett, MEN nu är det inte lika många gånger per dag - och det är ju en lättnad. Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken; i går blev det fyra toabesök  :-\
Men det viktigaste av allt; undersökningen där bak gick bra, inga bakslag vad gäller cancern!!!  (y)  Och nu har jag passerat den mest kritiska tiden för "återfall". Och framöver nu så blir det 6-månaderskontroller i stället för 3-månaders.

Eftersom det gått så lång tid med dessa biverkningar, så började jag nästan ställa in mig på att det skulle vara bestående både vad gäller hud och tarmar. Men nu verkar det nästan som att det kan bli lite bättre, om än kanske inte helt 100% bra. Men jag gläds över varje liten förbättring!
Vad gäller ryggen så får vi väl se hur det blir med den.

Att min hörselskada (efter cellgifterna) är bestående, det vet jag redan. Det ställer till det framförallt  i större sällskap och när det pågår flera diskussioner samtidigt. En del tror att de måste prata högre för att jag ska höra, men så är det inte. Det svåra är när folk artikulerar dåligt och väldigt lågmält. Vissa bokstäver och ljud har jag svårt att uppfatta. Med störande bakgrundsljud på det, så hör jag inte så mycket av det sagda.  Tester har visat att jag i sådana lägen endast hör drygt 40% av det som sägs, så det är inte konstigt om det ibland blir som "god dag yxskaft".
Och hörapparaterna kan jag tyvärr inte använda så ofta, för de framkallar allergiutslag/kliande i öronen. *suck*

Även om det inte är helt bra än, så känns det ändå lite mer positivt än på länge...förhoppningar väcks  (y)

Kram  <3