Tiden går utan att jag uppdaterat min blogg! Men det har ju blivit att bloggen fått vila lite mellan varven eftersom det inte händer så mycket nytt på hälsofronten.

Sedan den 1 november "bor" vi på Gran Canaria, dvs. vi "övervintrar" och det är vi glada över att kunna göra även denna säsong. Vi trivs och mår bra här. Och ja, jag mår bra MEN mina biverkningar kvarstår; 
-  problem med huden i bäckenet av och till, ibland riktigt ok för att sedan vara illande röd dagen efter. Inspektion framför spegeln morgon och kväll för att kunna bedöma vad jag ska smörja med.
-  tarmarna, oförutsägbart och bråttom när det trycker på eftersom jag har svårt att hålla igen när det brådskar. Ibland funkar det nästan som "normalt", men de är opålitliga! Går ingenstans utan att Uffe har min "skötväska" på ryggen.
-  ländryggen, Vissa dagar mer värk och andra dagar lite mer "normalont". Aldrig helt värkfri. Går med stavar.
-  hörseln - det blev ju en akut hörselskada av cellgifterna, från ena dagen till den andra! Bestående skada och jag hör endast drygt 40% av de sagda orden. Jag har hörapparater men kan tyvärr inte använda dem eftersom jag redan innan hade problem med eksem i hörselgångarna och det blir etter värre när jag provar med hörapparaterna.

Problemen med hud, tarmar och ländrygg kommer sig ju av att jag blev strålskadad i hela bäckenet - och hörselskadan av cellgifterna.

Men mitt liv är inte dåligt pga. ovanstående. Bara lite annorlunda, och mer begränsat,  än tidigare. Och det är bara att inse att mitt liv nog aldrig blir som tidigare, så det är bara att gilla läget och göra det bästa med de förutsättningar jag har.

Människan är ju så fiffigt funtad att vi ofta "glömmer" våra tillkortakommanden. Nyligen läste jag om att det skulle vara en Alla Hjärtansdagsfest på en restaurang här i närheten. Jättekul, tänkte jag...men så råkade jag komma att tänka på att det är ju lite knepigt eftersom jag inte hör något alls när det blir ett sådant stoj runtomkring. Men det är ju ingen katastrof, vi kan göra något annat kul.
Att gå på restaurang i ett mindre gäng går ju hyfsat, för då kan man försöka välja att sitta i ett avskilt hörn.
Och att ha tvärkoll på var det finns toaletter har ju blivit en vana. På de ställen där det bara finns en toalett blir det lite nervöst och något jag helst undviker, eftersom mina toalettbesök sällan är något som tar kortare tid än 20-25 minuter. Det kan ju tyckas märkligt, eftersom jag oftast har brådis till toaletten men det trycker på först och kommer en första omgång, sedan känner jag att det ska komma mer men jag måste då vänta på nästa magknip...och nästa...och nästa - tills jag är klar.
"Skitsnack" kallas detta.

Uffe har solidariskt inrättat sig efter hur allt fungerar för mig. Och han verkar ändå trivas med vårt anpassade liv.

Vi hör om gråvädret där hemma och känner oss priviligierade, som kan vistas här och slippa hela den långa vintern därhemma.

Kram  <3